Bokrean är i full gång, och jag har fått en förfrågan om att välja ut tre reaböcker ur den lista jag gjorde. Då blir det dessa tre:


* Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
En av mina absoluta Carol Oates-favoriter. En gripande skildring av familjen Schwarts som flyr från Nazityskland till USA där de med stor möda försöker anpassa sig till det nya landet. Framförallt berörs jag av Rebeccas öde. Hon lämnar sin splittrade familj och hamnar istället i klorna på en äldre, våldsam man. Med tiden finner hon ändå sin plats i det amerikanska samhället, men därmed tappar hon också en bit av sin identitet. Rotlösheten gör henne tom, och sent i livet försöker hon hitta tillbaka till det förflutna hon flydde.


* Bitterfittan av Maria Sveland
Den här boken har blivit en nutidsklassiker. Hur ska vi kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar att leva jämställt med den vi älskar, frågar sig Maria Sveland. Inte förrän hon fick barn insåg hon hur moderskapet förpliktigar så mycket mer än faderskapet. Det här är en arg uppgörelse, ett ilsket försök att exponera det som döljs i påståendet att Sverige är världens mest jämställda land.


* Nattfåk av Johan Theorin
Den kallas för deckare, men är lika mycket en spökroman, eller en relationsberättelse. Det fina med Theorins böcker är det intresse han skapar för sina karaktärer. Ingen känns som ett alibi för en trist polishistoria. Stämningen byggs upp med suggestiva miljöbeskrivningar från Öland och en tät väv av historier från det förflutna.

Hela min realista hittar ni nedan, eller här.

Jag är inte jättebra på ny engelsk litteratur. Kanske för att jag oftare sneglar mot Frankrike och Italien. Men idag har jag fått lästips av en kollega här på OTW. Anders säger att The Gargoyle av Andrew Davidson är en underbar läsupplevelse. Så den måste jag kolla in! Han tipsar också om Let the great world spin, som handlar om Philippe Petit, mannen som lindansade mellan World Trade-tornen på 70-talet. Kul med tips!


Annars läser jag nu just på italienska, en bok som ingår i min italienska kvällskurs på universitetet. Jag har alltid dragit mig lite för Primo Levis Se questo è un uomo, (Är detta en människa?), eftersom den verkar så fruktansvärd. Boken handlar som ni kanske vet om Primo Levis tid i Auschwitz.
Länge nämndes han mest i samband med annan vittneslitteratur, men nu har hans berättarförmåga upptäckts på nytt i Italien.
Och jag är glad för att jag tvingades läsa den här boken.
Visserligen är boken tung. Men den är också bland det verkligaste jag läst om koncentrationslägrena. Där finns inga spekulativa inslag. Primo Levi synliggör vardagens små svårigheter i lägrena. Att gå på toaletten utan att åka på att tömma den överfulla kisshinken, att sova tätt intill någon man inte känner, och att kunna dela upp sin lilla ranson med bröd så den räcker så långt som möjligt. Sådana funderingar fyller hans dagar. Livet reduceras till de mest basala kraven, eftersom all energi krävs för att lyckas överleva. Men i utmattningen och sorgen ställer sig Primo Levi också frågan vad som egentligen är ett mänskligt liv. Det är en fråga som blir allmängiltig. Till vilket pris vill vi fortsätta överleva. Och vad fick människor i det nazistiska samhället att anpassa sig till den grad att de tappade sin empati, sin förmåga att tänka själva och att likgiltigt se människor bli behandlade som djur?
Det här är en djupt rörande bok som jag rekommenderar alla att läsa. Också er som inte orkar fler skildringar om förintelsen.

Snart är det ju bokrea. Här är några av de titlar jag tipsar om, efter en snabb titt. Har läst många av dem, andra är jag nyfiken på. Inte för att jag har plats för fler böcker hemma. Men ja, ni vet ju...

Dödgrävarens dotter Joyce Carol Oates (Fantastisk)
Bitterfittan Maria Sveland (Bra nutidsklassiker)
Nattfåk Johan Theorin (Riktigt välskriven deckare)
Kom och hälsa på mig om tusen år Bodil Malmsten
De från norr kommande leoparderna Bodil Malmsten
Öken Jean-Marie Gustave Le Clezio (Fint franskt. Nobelpristagaren)
Hypnotisören Lars Kepler (Omtalad)
Sin ensamma kropp Elsie Johansson
Anna Karenina Tolstoj (Älskar ryska klassiker)
Hon älskade Helena Henschen (Otroligt välskriven)
Främlingen på Wildfell Hall Anne Brönte
4xEdelfeldt av Inger Edelfeldt (Hennes novellsamlingar)
Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti (En av Italiens stora)
Snäckors sorl – ett urval noveller av Karin Boye
Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson (Klassiker!)
Kärlekens arkitekt Emilio Calderón (Nyfiken...)
Brorsan är mätt av Mirja Unge (Gillar Unges Motsols, eget språk)

Förra numret frågade jag Bengt Ohlsson vilken som är den mest underskattade bok han vet. Jag fick ett så inspirerat svar, och grämde mig över att behöva korta i det. Men här kommer hela! Jag älskar när folk tipsar med en sådan passion.


Bengt Ohlsson:
»En av mina favoritförfattare – faktiskt den enda som jag har mer än en hyllmeter av – heter Ed McBain. Han var ganska illa sedd när jag växte upp. Inte nog med att han skrev deckare. Man tyckte sig dessutom veta att han skrev en undermålig sorts deckare. Detta grundade man dels på killens namn – Ed McBain lät som en dussinförfattare, en spökskrivare, en själlös maskin – dels på Leif Zetterlings omslag, som förstärkte intrycket av massproduktion, Bill & Ben, Nick Carter och allt vad de hette, billighetsskribenterna.
Ed McBain var en pseudonym. Han hette egentligen Evan Hunter. Han la rälsen till den moderna deckaren.
Han skriver skjortan av dem allihop. James Ellroy, Elmore Leonard, Dennis Lehane. Hans böcker är inte plufsiga eller kokett virriga. Inte finsjuka eller tillgjorda. Hans iakttagelser är knivskarpa och humoristiska. Dialogen ordknapp och hisnande. Man läste som i feber. När jag stod i bokhandeln och såg att det kommit en ny McBain brast jag ofta ut i ett spontant litet glädjetjut. Folk stirrade. Det gjorde ingenting. Jag hade tre lyckliga dagar framför mig.
Ed McBain dog 2005.«

Jo, apropå kärleksromaner. Glömde ju en annan av mina favoriter i uppräkningen nedan: Shakespeares Romeo och Juliet. Lite uppenbar kanske. Men en underbar kärlekssaga tycker jag. För ett par månader sedan var jag faktiskt i Verona och beskådade Juliets berömda balkong. Och i ingången satt tusentals lappar med ömhetsbetygelser – skrivna av älskande par från hela världen (se ovan). Jag är inte så mycket för uppenbar romantik, men det här var andaktsfullt. All denna tro på kärleken...

Jag är inte den som brukar fira Alla hjärtans dag. Men kärleksromaner läser jag mer än gärna. I min ungdom var favoriten Borta med vinden, med den rebelliska Scarlett och egensinnige, passionerade Rhett. Vet inte om det var en så bra förebild för mina relationer, egentligen. Men hur som helst tröttnar jag inte på att läsa om kärlek. Det är ett svårt ämne, så viktigt och så lätt att det blir banalt. Bokbloggaren Lyrans Noblesser brukar göra en tematrio. Jag gör likadant – här är några av mina favoriter.

1. Anna Karenina av Tolstoj
Anna Karenina lever i ett dött äktenskap med Alexej Alexandrovitj, som hon också har en son med. Men när hon träffar den stilige greve Vronskij blossar passionen upp. Å ena sidan är det ett klassiskt dilemma: Följa sitt hjärta eller sitt samvete. Men Tolstoj går djupare än så. Han skildrar Anna Karenina som en intelligent och stark kvinna som fångas i samtidens konventioner. Som hustru är hon dömd till ett händelselöst liv i underordning. Men följer hon sin älskare utelämnas hon till hans känslor – som hon dessutom tycker verkar svalna allt mer. Därför försöker hon också göra honom svartsjuk med spel och intriger, men det resulterar bara i att de glider ifrån varandra allt mer. Det går upp för Anna Karenina att det inte är en man som kan ge mening till hennes liv.
Tolstoj har skapat en insiktsfull skildring av en kvinnas situation, men också en roman om relationsproblem vi brottas med än idag. Någonstans läste jag att han behandlar Anna långt bättre än Flaubert sin Emma Bovary. Det stämmer verkligen, här finns en förståelse för Annas längtan, en empati inför hennes omöjliga val.


2. Älskaren av Marguerite Duras
Vissa menar att den här boken är ganska simpel, en sådan man läser i ungdomens år. Ingenting kunde vara mer fel menar jag. Det här är en underbart poetisk roman som utspelar sig i Indokina. Där vid Mekongfloden möter en femtonårig flicka en kinesisk man och inleder en förbjuden romans. Och som en underliggande ton till deras erotiska och passionerade möte finns hela tiden vetskapen om att relationen måste upphöra, på grund av tidens rasfördomar. Duras skildrar också flickans familj, som är lika dysfunktionell som i många av hennes andra romaner. Begäret och passionen är bara en hårsmån från föraktet, från den dova viljan att slå sig fri. Här finns kärlekens kvävande och tvingande sidor. Och liksom alltid i Duras böcker skapar tystnaden och undertexterna en särskilt suggestiv känsla som är svår att värja sig ifrån.


3. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Den här romanen gör mig glad. De allra flesta har väl läst den vid det här laget men annars rekommenderar jag den verkligen. Boken handlar i korthet om Camille som jobbar som städerska och bor i ett minimalt vindsrum. Där möter hon den udda Philibert de la Durbellière, och hans inneboende Franck. Denna oväntade samling människor hittar beröringspunkter med varandra som de inte hade kunnat ana. Misstron och den hårda ytan nöts sakta ner. Och livet blir plötsligt lite mindre hårt och ensamt för dem alla. En hoppfull och underhållande skildring av hur viktigt det är att vi finns där för varandra.


Andra kärleksromaner jag gillar:
Stolthet och fördom av Jane Austen
En liten kärlekssång av Michelle Magorian
Hjärtans fröjd av Per Nilsson
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Vilka gillar du? Tipsa mig om fler bra!

Nu har jag läst två bloggare som slutar med en bok mitt i. De tröttnade på den, helt enkelt. Så gör jag också med böcker jag lessnar på. Det finns ju så mycket bra att läsa!


Problemet är att med vissa böcker ändrar slutet allt. Som med Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Det var just en av de böcker som en av bloggarna lagt ifrån sig.


Men just Maja Lundgrens slut är som sagt särskilt intressant. Jag är faktiskt fascinerad över hur lite det har diskuterats. Det är inte alltför svårt att se att det handlar om manlig makt och nätverken som upprätthåller dem i Maja Lundgrens bok. Och i slutet manifesteras just den makten, hur den tränger in i kvinnors liv – ja till och med deras kroppar. Jag vill inte avslöja exakt vad som händer, men påstår att den scenen är central för att förstå boken. Och ändå: tystnad. Det känns ganska typiskt. Istället har man nästan bara fokuserat på det faktum att hon namnger vissa män. Och det kan man ju diskutera. Men jag har läst hela Myggor och tigrar. Och jag tycker att det är en synnerligen skarpsynt kritik av hela det intrikata registret som manlig makt manifesteras på.
Särskilt med slutet i åtanke.

Så här ser det ut hemma hos mig nu. Manushögar på soffan, golvet, stolarna...


Ja, det är underbart.
Och ja, det är lite stressande.


Mina tankar virvlar mellan de här manusen, kvällarna igenom. Som små konversationer.

Det var Anna Jörgensdotter som fick Fackföreningens Ivar Lo-pris i år, för sin Bergets döttrar. I motiveringen står att hon »skildrat unga och utsatta kvinnors sökande efter identitet, inre styrka och en plats i världen«. Jag längtar verkligen efter att läsa den boken.
Minns ännu mitt första möte med de kvinnliga proletärförfattarna: Jag läste Moa Martinsons Mor gifter sig som liten och fascinerades redan då.


Under litteraturlektionerna på universitetet ökade förresten mitt intresse för Martinsons författarskap, när Ebba Witt-Brattström lät oss läsa hennes bok Moa Martinson. Skrift och drift i 30-talet. Där gör hon upp med bilden av Moa som någon omedveten hemmafru som skriver lite på måfå. I stället visar hon att Moa Martinson var en nydanande modernist bland trettiotalets autodidakter. Hon förde in kvinnokroppens förtigna erfarenheter under en tid då de unga manliga primitivisterna beskrev kvinnor som enbart sexobjekt. Fortfarande angeläget.


Men. Det ska jag inte fördjupa mig i nu. Istället vill jag tipsa om en annan bok som är väl värd Ivar Lo-priset. Annica Wennströms Svart Kvark. Handlingen börjar i 1930-talets Holmsund, där vi följer de två kvinnorna Mildred och Josefa, och männen Sandor och Nikanor. Kortfattat: Josefa är en revolutionär som vägrar göra sig till för att passa in. I ett samhälle där kvinnor stämplas som luder eller »tokut« om de avviker ses det inte med blida ögon. En dag försvinner också Josefa. De flesta tror att hon mördats av Nikanor, men gåtan får inget svar.
Andra delen utspelar sig under 1980-talet, men romanen kretsar fortfarande kring frågan vad som egentligen hände Josefa. Den åldrade Mildred försöker inte längre vara till lags som i unga år. Men problematiken kvarstår: Hur ska kvinnor förhålla sig till ett manssamhälle som kräver att de ska vara »behändiga«. Hur flyr man sin klass och sitt köns så tvingande underordning?
Svart Kvark är långt ifrån programmatisk, även om den ger en inträngande bild av svensk arbetar- och kvinnohistoria. Mycket beror det på det magiska språket, som bevarar dessa egensinniga människors integritet. Det kryper nära men behåller också det undanglidande. En vacker roman som skriver in sig i en viktig tradition.

Jag hittade en lista på oofbok, som var hämtad från Bokhora som i sin tur tagit den från Lilla O, och från början kommer den från En bokhylla full är en rikedom, tror jag. Bloggvärlden är väldigt social och bra på att dela med sig!


Som läsare är jag: Nyfiken och engagerad i början. Men rätt bestämd. Jag läser gärna allt möjligt, men tycker jag inte att boken är tillräckligt intressant eller medryckande slutar jag.


Som bloggare är jag: En nybörjare. Vill inte bara ösa ut åsikter utan gärna bidra med något mer, en egen tanke, genomtänkta tips och ett fördjupat resonemang. Men det är svårt i den snabba bloggformen.


Senast lästa bok: Darling River av Sara Stridsberg. Återkommer till den i tidningen.


Senast köpta bok/böcker: Nu får jag fler böcker än jag hinner med. Men ändå samlar jag på mig fler. Den senaste var nog Kärlek: En betraktelse av Alain de Botton.


Favoritdeckarförfattare: Läser inte så mycket deckare. Men jag gillade Nattfåk av Johan Theorin. Och PD James tycker jag om för den härligt engelska stämningen. Passar utmärkt till en kopp te!


Jag läser allt av: Vissa läser hela författarskap på samma gång. Det vill jag också börja med, men det är så många titlar som drar min uppmärksamhet till sig. Fast jag missar inte gärna böcker av: Marguerite Duras, Joyce Carol Oates, Virginia Woolf, Barbara Voors, Johannes Anyuru, Birgitta Stenberg och min mor Eva Swedenmark. Gunnar Ekelöf och Edith Södergran är några av de poeter jag återvänder till gång på gång.


Jag läser helst inte (genre/författare): Lättsmälta deckare, typ Liza Marklund.


Vid hyllan för fackböcker letar jag: Filosofiböcker, matböcker, reseböcker, språkvetenskapliga böcker, osv. Jag älskar fackböcker! All denna kunskap...


Förutom svenska läser jag gärna på: Franska och italienska. Och en del på engelska också.


Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Manus, manus och åter manus. Kokongen av Anette Kindahl, Mäktig Tussilago av Maja Lundgren och Vänner för livet av Per Hagman, till exempel.


Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Marguerite Duras Sjömannen från Gibraltar och fler av Sofi Oksanens böcker, samt Thomas Bernhards självbiografiska svit som jag fick för mycket länge sen men faktiskt aldrig har läst.


När jag går på antikvariat letar jag alltid: Fina gamla böcker och poesisamlingar. Kollar ofta runt i hopp om att hitta guldkorn.