Sarah Dawn Finer: ”Jag växte upp otroligt snabbt”

09-10-09 15:55

Skivaktuella Sarah Dawn Finer har pratat med ­Kattis om att bära på en sorg, att växa upp i ett ­kollektiv och om en utseendefixerad bransch.

Hon slog igenom redan innan första klass som barnskådis i tv-serien Maskrosbarn. Sedan dess har hon medverkat i en mängd barnteateruppsättningar och hon var bara tretton år när hon åkte ut på sin första turné.

Sarahs kalender är fullproppad av möten och intervjuer, och hon har just avslutat en filminspelning och en egen platta. Hon har varit extremt noga med detaljerna inför intervjun, och jag känner mig nästan lite nervös inför mötet ända tills jag möts av hennes varma och intensiva blick i ett oväntat öppet samtal på ett café på Södermalm i Stockholm.

Du verkar vara en väldigt disciplinerad tjej?

– Ja, när det kommer till mitt jobb är jag det. Det är så viktigt för mig att folk förstår hur jag vill ha det, därför är jag själv extremt förberedd när jag ska göra allt från en intervju till ett framträdande. Men när det gäller mitt privatliv är jag inte ett dugg disciplinerad.

Hur yttrar det sig?

– Jag kan glömma bort att äta under en hel dag och jag har inga rutiner. Jag har svårt att planera saker som tvättider till exempel. Just nu har jag en vattenskada hemma och har levt i kassar och resväskor i över fyra månader.

Oj, det låter jobbigt!

– Ja, men min hemmamiljö blir långsamt bättre och jag försöker hitta något slags struktur. Att vara frilans och resa mycket gör att man lär sig att vara intensiv och spontan. Jag kan leva på nudlar en vecka och leva upp ett helt gage en annan. Men det är ganska stressande.

Var har du dina rötter?

– Jag är nog ganska rotlös. Min mamma kom hit från New York i slutet av 60-talet och hon träffade pappa här som i sin tur kommit hit från London några år tidigare. Vi levde i ett kollektiv i Vasastan. Man kan beskriva det som ett akademiskt hippieliv med feministiska förtecken och med ett stort engagemang i Vietnam och så. Vi levde inget vanligt familjeliv utan det bodde väldigt många olika typer hos oss. En massa konstnärer och författare som flyttade ut och in.

Hur var det för dig?

– Jag minns inte så mycket av det, men jag tror att det har gjort mig extremt social. Jag har ett stort behov av att vara bland vänner, och skulle jag välja ett ultimat liv skulle vi bo tillsammans allihop i ett och samma hus.

Hur var du som liten då?

– Jag växte upp otroligt snabbt och mitt problem var att jag inte ville vara barn. Jag började jobba tillsammans med vuxna när jag bara var sex år, som barnskådis, och började turnera när jag var tretton. Jag tyckte inte att jag behövde några föräldrar från det att jag var tolv år och ville bestämma allting själv.

Det låter jobbigt för både dig och dina föräldrar?

– Jo, men jag måste säga att de har gjort ett väldigt bra jobb. Det ­speciella när man är andra generationens invandrarbarn är att man ser på sina föräldrar hur mycket de faktiskt klarat av och hur mycket man kan göra om man bara vill och jobbar hårt. Det har nog påverkat mig mycket. Jag har alltid velat klara allt och bli tagen på allvar. Jag tror att de försökte uppfostra mig så mycket de kunde, men jag var svår. Det var liksom ingen pli på mig.

Vad fanns det för nackdelar med att du var sådan?

– Jag har nog gått miste om en trygghet, tror jag. Jag har så himla bråttom hela tiden! Och så har jag ett extremt dåligt tålamod när det gäller min egen utveckling och mina egna brister. Jag har så höga krav på mig själv och tycker aldrig att jag blir nöjd eller har gjort det jag borde i min ålder.

Det låter som att du är besviken på dig själv?

– Ja, jag trodde att jag skulle ha en egen familj vid det här laget. Och så trodde jag aldrig att jag skulle behöva gå i terapi eftersom jag kommer från en terapifamilj, men det behövde jag ju.

Hur svensk känner du dig?

– Jag känner mig inte så svensk. I mångas ögon är jag inte alls svensk eftersom de tycker att jag varken ser ut som eller agerar som en svensk, även om jag alltid bott här i Sverige.

Kan det kännas skönt att stå lite utanför?

– Nja, jag kanske inte behöver känna mig svensk, men jag skulle vilja bli helt accepterad. Jag skulle vilja komma in i ett sammanhang utan att märkas. Folk lägger för mycket märke till mig.

Hur påverkar det dig?

– På scen är det ju toppen. Då är det som om allt faller på plats och det blir en frizon för mig där jag slipper kompromissa. Men så fort jag kliver av scenen är det obekvämt med all uppmärksamhet. Jag gillar visserligen att stå i centrum som arbetsledare och är nog i viss mån en »übermamma« för många människor, men det är i jobbsituationer och bland folk jag känner. Men jag tycker att det är jobbigt att gå ut bland en stor hop människor. Då får jag torgskräck.

Vad är viktigast för dig i ditt liv?

– Musik! Jag älskar musik mer än man egentligen kan älska musik, och det är min trygghet att både sjunga och skriva musik. Jag är så glad att jag har talang för det för jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick ur mig det jag har inom mig.

Vad är det som måste ut?

– Bra fråga … alla mina känslor.

Vilken är den tydligaste känslan du har i dig?

– Sorg, absolut. En sorg över att jag inte lever upp till den jag skulle vilja vara. Jag har alldeles för många gånger försatt mig i situationer där jag låtit mig behandlas på ett sätt som jag aldrig gått med på om jag respekterat mig själv.

I vilka sammanhang då menar du?

– Jag har ju alltid varit yngst i alla sammanhang och tvingats anpassa mig för att bli accepterad och omtyckt. Det är ganska tröttsamt.

Vad är du bäst på tycker du?

– Jag är en bra kompis och en bra arbetsledare. Jag är extremt duktig på att se till att andra mår bra. Jag klarar inte av att göra någon illa. Jag är duktig ibland rent musikaliskt när jag skrivit något som jag är stolt över och när jag får feeling. Jag gillar när andra berörs av något svårt jag själv gått igenom. Jag kan vara bra på att få andra att känna sig mindre ensamma.

Vem ger dig tröst då?

– Många … så gott de kan. Jag är inte så lätt att trösta. Min bror tröstar mig mycket och min familj över huvud taget. De älskar mig hur jag än är, och det är helt fantastiskt. De är verkligen min enda stora trygghet. Jag har många omkring mig som är arga på sina släktingar, och även om man inte älskar alla i sin familj så kan jag inte förstå hur man kan bryta med dem. Det fattar jag bara inte.

Vad har du för syn på kärleken?

– Det är det bästa som finns eftersom det inte går att förklara, även om vi försöker göra det under hela våra liv. Det kan göra så ont och samtidigt få en att känna sig så oövervinnerlig. Jag vill inte leva utan kärlek.

Hur bra är du på att släppa in någon på livet?

– Bra och alldeles för fort tyvärr. Där har jag ingen kontroll precis. Jag har blivit väldigt sårad och man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig att inte vara så där snabb vid det här laget. Men jag tycker att det är så härligt att jag inte kan låta bli att bli kär igen.

Du verkar ju vara en ganska stark tjej, händer det att du skrämmer killar?

– Ja, inte medvetet dock, men det gör jag helt klart. Det är helt annorlunda i till exempel New York. När jag bodde där kunde jag bli uppraggad när jag åt frukost. Men här kan killar faktiskt bli ganska rädda för mig. Jag är ju inte nån tjejig typ utan kanske snarare ganska grabbig efter att ha turnerat med killar i över tio år. Jag hatar att spela dum för att behaga. Sådana brudar kan vara roliga att spela på teater men jag vill inte vara sådan.

Vilket förhållande har du till ditt utseende?

– Jag tycker att mina ögon är fantastiska med smink på. Men annars har jag en konstig relation till mitt utseende. Det är en av de svåraste grejerna med det här yrket. Att andra ska titta på en hela tiden och bedöma en. Jag ser ut så här och jag kulle ju kunna anpassa mig och klä mig i stora tunikor, men jag älskar snygga kläder, hår och make! Jag gillar att komma helt osminkad till ett rep och förvandla mig till någon som vågar vara vacker. Men jag kan inte påstå att jag vaknar på morgonen och är nöjd.

Du verkar vara en väldigt ärlig och insiktsfull person. Du är verkligen rolig att prata med, även om du är lite hemlig.

– Vänta bara tills du får höra skivan … då kommer du fatta en hel del vem jag är.