Malin Åkerman: "Vissa komplex sitter kvar sedan barnsben"

09-12-01 09:02

Hon slog igenom som sexgalning. På film alltså. Här berättar bioaktuella Malin Åkerman om verkligheten bakom glamouren i Hollywood – och hur man kan fejka sig cool.

Hur tränad är du i att göra intervjuer?

– Ganska mycket faktiskt. Det måste man vara i Hollywood. Jag har en agent, en advokat, en publicist och en manager. Det är nödvändigt att ha om man ska klara sig där. Och min agent har hjälpt mig en hel del med vad jag ska säga och inte säga i intervjusammanhang.

Hon har varit med om att journalister har gjort mos av sina klienter för att de svarat på ett sätt som lätt kan misstolkas.

– Jag vet att mina pressagenter är missnöjda med mig eftersom jag säger för mycket och ibland är för ärlig, men jag tycker att jag blir en väldigt underlig förebild för unga tjejer som ska läsa allt det där tillrättalagda och perfekta. Jag måste få vara som jag är.

Vad är det för skillnad på att göra intervjuer i Sverige jämfört med i USA?

– Språket, haha! Min svenska är inte så bra längre så jag måste verkligen tänka till så att jag inte säger några konstiga saker. Sedan är svenskarna långt mycket mer uppmuntrande och positiva och tycker att det är kul att prata med mig, medan det i Los Angeles finns så många skådisar att journalisterna bara längtar efter att gräva fram något riktigt dirty.

Vilken tycker du är den största fördomen om Hollywood?

–Att vi lever ett helt galet glamouröst liv där.

Men det gör ni väl?

–Ja, vissa få stunder gör vi det. Då är det fest, champagne, snygga klänningar. Men oftast är det ett otroligt slit. Om du inte jobbar går du på audition eller repeterar. Förresten är festerna också jobb. Man kan knappast släppa loss och supa sig full eftersom man kan träffa på någon som man vill jobba med. Det skapas enormt många jobbtillfällen på de där festerna.

Malin och hennes lillasyster Jennifer på röda mattan

Varför ville du så gärna till Hollywood?

–Det var ju egentligen inte mitt livs dröm. Jag höll på att plugga till barnpsykolog, men så började jag göra några småroller och jobba som modell och tyckte att det var roligare. Och sedan ville jag se hur långt jag kunde komma.

Du har ju gått på otroligt många auditions – vad är det som drivit dig till det?

– Måste vara för att jag är oxe. Jag är så jäkla envis, haha! Och när någon säger nej till mig säger jag jo!

Hur går en audition till egentligen?

– Först pluggar jag in den text jag fått skickad till mig. Sedan är det dags för en första audition och då får man sitta och vänta tillsammans med en massa andra tjejer som alla ser ut att passa bättre till rollen. Slutligen är det bara att stega in och läsa texten inför en massa gubbar i kostym.

Det låter helt fasansfullt. Och när får man veta om man fått rollen?

– Först blir man kallad tillbaka två eller tre gånger för att göra om det. Det värsta för mig har varit när jag gått vidare till sista omgången, för då sitter man med två eller tre tjejer som kommit lika långt som en själv, och det är extremt pressande. Sedan kan du ju själv kanske förställa dig känslan när man går in i ett rum med upp till femton farbröder med slips för att agera framför dem. Det är vidrigt! Sedan är det bara att sitta vid telefonen och vänta på besked. Det har hänt att jag dessutom fått se det kontrakt jag skulle få om jag fick rollen och där står det hur mycket pengar man kan komma att tjäna… även det har ju höjt pulsen lite…

Malin med Vince Vaughn och Jon Favreau i "Trubbel i paradiset"

Hur många gånger har du fått nej?

– Hundratals!

Hur har du pallat det?

– Jag har haft stöd i min kompis Laura, som var den jag åkte över från Kanada till Los Angeles tillsammans med. När man utmanar sig själv som jag har gjort om och om igen så blir det liksom lättare och lättare att hantera alla nederlag. Jag tror att man ska göra sådant man är rädd för. Det har faktiskt lärt mig att hantera mina privata relationer bättre.

Hur då?

– Jag hade till exempel en ganska svår relation med min mamma ett tag, och jag har alltid haft svårt att säga nej till henne. Men nu har jag lärt mig att sätta gränser och att jag bara har ett liv som jag måste ta vara på. Och så har jag fattat att hon ju faktiskt är vuxen och kan ta hand om sig själv.

Har du alltid varit så målinriktad?

– Nej, inte på alla plan. När det till exempel gäller killar har det inte varit så, då har jag varit mycket mer osäker. Men det här jobbet är så inspirerande att jag är beredd att driva mig själv väldigt långt för att lyckas.

Hur kommer det sig att du ville bli barnpsykolog?

– Jag har en speciell känsla för barn. De är så ärliga. Och jag tycker att alla barn borde ha rätt till ett bra liv. Jag blir sjuk när jag hör om barn som blir misshandlade på olika vis. Min bror led av tvångssyndrom i många år, och det är bland det värsta jag har varit med om. Han ringde mig ofta och bara grät i telefonen när jag inte var hemma. Tänk dig en tolvåring som är svårt deprimerad – det var helt fruktansvärt. Hans sjukdom kunde innebära att han till exempel kunde stå i timmar och tvätta händerna utan att själv kunna styra över det.

Hur var det för dig?

– Jag gick på kurser med min styvpappa för att lära mig att hantera det och det var en otroligt jobbig tid. Nu är han äntligen frisk efter mycket hjälp. Vi lade ner massor med tid och engagemang på honom, men det finns ju många barn som har det svårt och inte får någon hjälp alls. I framtiden skulle jag vilja starta en skola som fångar upp barn som hamnat snett. Jag skulle driva inspirerande undervisning med de bästa lärarna och ge barnen en ny chans.

Malin flyttade med sin familj till Kanada när hon var två år

Vem betydde mest för dig när du var liten?

– Jag grälade en hel del med mamma som sagt, kanske för att jag bodde så mycket tillsammans med henne. Pappa blev en person som betydde mycket för mig och var någon jag verkligen lyssnade på. Han är en otroligt positiv person som tycker att man ska leva livet fullt ut.

Vem av dem är du mest lik?

– Det positiva och livslusten kommer från pappa och det är nog honom jag liknar mest. Men jag har ärvt min galna sida och förmågan i att strunta i vad andra tycker från mamma. Även om vi bråkat en hel del betyder det ju inte att hon inte är en bra människa.

När jag ser dig på bild på olika stora filmpremiärer undrar jag hur du som liten svenska vågar hänga med alla de där coola, tuffa hollywoodmänniskorna. Är det inte läskigt?

– Det är skitläskigt varenda dag! Jag var den blygaste tjejen i hela high school och pratade nästan ingenting på den tiden. Men jag har lärt mig mycket av min kompis Laura. Hon är så cool och avslappnad och vid ett tillfälle bestämde jag mig för att härma hennes beteende när jag kände mig blyg. Det funkade faktiskt! Så nu tar jag till det när jag gör läskiga saker eller träffar folk som jag har mycket respekt för.

Umgås du med andra skådisar?

– Nja, inte direkt. Några är ju schysta men ibland hör man riktiga skräckhistorier där tjejerna kan vara rejält bitchiga mot varandra. Men jag gör som min mormor lärt mig: »Treat them with kindness«!

Berätta om din roll i nya filmen Trubbel i Paradiset.

– Jag är tvåbarnsmamma, vilket de egentligen tyckte att jag var för ung för trots att jag är 31! Jag är en typisk medelklasstjej och hemmafru som lever ett helt normalt liv. Det var riktigt befriande att inte spela sexgalen hysterika för en gång skull även om jag älskar de där rollerna också. Filmen är ett fantastiskt spännande relationsdrama där min och min mans relation är den mest normala.

Hur var det att prova på att vara tvåbarnsmamma?

– Härligt! Min man och jag är så sugna!

Så vad väntar ni på?

– Det finns väl ingen bra tid att skaffa barn på, men jag vill vänta i ett och ett halvt år till. Min karriär är verkligen på topp just nu och jag vill köra hårt ett tag till.

Det är en hel del snack om att du är så vanvettigt snygg. Vad tycker du själv om ditt utseende?

– Jag tycker inte att jag ser dålig ut. Men vissa komplex sitter kvar sedan barndomen, som att jag ser ganska pojkaktig ut. När min man ser mig utan smink på morgonen brukar han säga att jag är lik min pappa! Jag är smal och inte särkilt kurvig direkt och de kvinnor som jag personligen tycker är underbara har kvinnliga former. Det är konstigt… jag äter som en gris men det bara försvinner…

Ja…stackars dig…
Hur förhåller du dig till utseendefixeringen som råder?
– Den är fullkomligt hysterisk! Jag är lyckligt lottad, men man hör ju om kollegor som tvingas gå ner i vikt för olika roller eller modelljobb trots att de är trådsmala. Ibland får man låna designerklänningar till olika premiärer, och du ska veta att trots att jag är så här smal kommer jag inte i 80% av dem! Många opererar sig helt i onödan och man ser massor av tjejer i Los Angeles som är blonderade, har jättebröst och botox i läpparna. Det är ganska sorgligt och verkar inte gå att stoppa. Men det är som sagt lätt för mig att snacka eftersom jag är ganska nöjd med hur jag ser ut. Jag vet faktiskt inte om jag lyckats stå emot om jag inte var nöjd med mig själv.

Du verkar väldigt kär i din kille – hur är han egentligen?

– Han är en ängel. Han skiljer sig helt från alla andra killar jag träffat. Jag har hängt ihop med så många som varit avundsjuka och svartsjuka och som behövt en massa uppmärksamhet och bekräftelse. Roberto är en helt annan typ. Han är trygg i alla situationer och det är väldigt skönt för mig. Kärleken är så djup mellan oss och jag känner att det verkligen är vi.