Kajsa Ingemarsson: "Jag grät flera månader i sträck"

09-11-30 11:23

Kajsa Ingemarsson berättar för Kattis om att hitta inspirationen, ta kritik och att gå rätt in i väggen. Men barnens förmåga att vara här och nu har hjälpt henne att hitta markkontakt igen.

Det är inte mycket hon inte försökt sig på, Kajsa Ingemarsson. Innan hon slog igenom som succéförfattare arbetade hon som översättare och med Rysslandsfrågor på Säpo. Hon romandebuterade för knappt sju år sedan, och hennes Små citroner gula blev 2005 års mest sålda bok! Genom åren har hon även hunnit med humormanusskrivande för teve och radio, programledarskap i »Snacka om nyheter« och paneldeltagande i »På minuten«. I våras kom den senaste romanen Bara vanligt vatten ut, och Kattis träffade Kajsa en härligt varm junidag för ett samtal om att hitta inspirationen, följa sin magkänsla och att låta glädjen styra livet.

Hej Kajsa! Vad befinner du dig i för sinnesstämning idag?

– Jag är glad! Jag hade en alldeles underbar dag igår. Först en hel dag på stan med en god vän, och så middag på kvällen med ett tjejgäng och många nya bekantskaper. Jag känner mig helt upplyft!

Har du ett ombytligt humör?

– Hm … ja, det har jag nog. Men jag är ingen stormig och passionerad typ, snarare rätt lugn.

Hur känns det efter att ha släppt en bok som man jobbat väldigt intensivt med?

– Det är lite som att luften går ur en. Jag behöver vila, fylla på. Hitta inspiration och vilja till nya projekt så småningom. Just nu känner jag ingen brådska. Det har varit ett intensivt år.

Hur ofta kommer du på saker efteråt som du skulle vilja ändra i boken?

– Det händer rätt ofta. Det är farligt att börja bläddra i den färdiga boken, man hittar garanterat något att ändra på första sidan man slår upp! Men jag försöker släppa. Nu är den ute, den är som den är och det får vara »good enough«. Annars skulle jag kunna jobba hur länge som helst med en bok, till slut är det ren uttråkning som får mig att säga: Färdig!

Du är skicklig på att skapa olika karaktärer i dina böcker – hur vill du beskriva dig själv och varför du är den du är?

– Det är ett spännande kapitel! Varför är man som man är? Jag tror att vi har en grundton inom oss när vi föds och att alla har en uppgift här i livet. Alla har något att bidra med. Om man bara lyssnar ordenligt på sig själv tror jag att vi har en inre kunskap om vad vi egentligen är menade att göra. Det är så lätt att söka svaren på vilka vi är genom att grotta runt i barndomen och i den miljö man är uppvuxen i. Jag har också gjort det, gått i terapi och så – vilket är bra – men som jag ser det är det bara en liten del av de vi är. Livet går djupare än så.

Vad har du för bevis för att det skulle vara så?

– Jag har inga »bevis«, för min del räcker det med att lita på vad jag känner. När jag lyckas släppa kontrollen och lusten att »styra« livet – och den är stor i mitt fall, tro mig! – händer det fantastiska saker. Genom att göra så många olika saker som jag har gjort har jag tvingats släppa taget om och om igen och låta mig föras till olika punkter. Det kan vara rätt läskigt, men jag tycker att jag har blivit duktig på att följa min intuition. Mitt liv kanske kan te sig hoppigt och kringelikrokigt, men för mig har varje sväng och hopp inneburit en väg framåt.

När förstod du att du skulle börja följa din magkänsla?

– Det började nog när jag valde bort att börja på handelshögskolan, vilket i det läget hade varit det mest rationella valet för mig. Det var en väldigt speciell upplevelse att gå emot något på det viset för att det inte kändes rätt. Jag gjorde samma sak när jag sa upp mig från ett väldigt bra jobb på polisen. Men varje gång jag följt min intuition har det lett mig till något bättre.

Hur ska man få tag i den där känslan?

– Det är svårt. Men man kan öva sig i att våga lita på sin intuition.

Hur övar man på det då?

– Man får börja med små ofarliga saker. Man behöver inte kasta sig ut ur ett äktenskap det första man gör eller fatta andra omvälvande beslut. Det räcker kanske med att börja med att fråga sig vad man egentligen vill äta till middag. Eller kolla av med sig själv om man verkligen vill göra det man tror att man måste. Men det är ingen lätt grej och många tycker att jag är besvärlig sedan jag blivit tydligare med vad jag vill och inte vill. Men jag tror att om jag gör det som är rätt för mig blir det rätt för andra.

Du har blivit väldigt känd. Hur viktigt är det vad andra tycker om dig?

– Förr om åren brydde jag mig väldigt mycket och kunde bli jätteledsen om någon skrev taskiga saker om mig. Folk tar sig enormt stor rätt att döma andra, och ju kändare man är desto hårdare blir det. Jag har själv lätt att döma andra, man sitter där framför teven och kommenterar någons frisyr eller fäller en nedlåtande kommentar om någons kavaj eller dialekt eller whatever, men jag försöker låta bli så gott jag bara kan. Jag tänker att mina handlingar i slutändan är en liten droppe i det stora havet, och jag vill inte bidra till nedsmutsning!

Men vad är då din uppgift här på jorden?

– Som jag känner det är det min uppgift att skapa hopp. Och att sprida glädje och göra världen lite, lite bättre.

Oh, det låter storslaget! Tycker du att du når fram då?

– Haha, visst är det storslaget! Sikta mot stjärnorna, och så vidare … Kanske når jag fram någon gång ibland. Jag har ju ingen speciell agenda när jag skriver mina böcker, jag skriver de historier jag får till mig, men i efterhand ser jag att jag ofta försökt förmedla en insikt om att det går att vända negativa saker till något positivt. Att det går att förändra och förändras och att man kan gå dit det är ljust. De har också handlat om att släppa rädslor och göra varje sekund till ett eget vägval. Jag vet att många av mina läsare blivit stärkta av just det. En läsare skrev och berättade att hon använt en av mina böcker som ren terapi tillsammans med sin man. Att få bidra till sådant är ganska häftigt.

I din senaste bok beskriver du författarbranschen som en ganska tuff värld att befinna sig i. Hur väl mottagen har du blivit i den där världen?

– Jag tycker att jag har hittat min plats och att jag blivit väl mottagen. Men jag märker också att jag irriterar en del människor för att de har svårt att rama in mig. Jag är ingen »finförfattare«, men jag accepterar inte att bli sedd över axeln. Att mina böcker är lättlästa och underhållande är inte detsamma som att de är ytliga – det hävdar jag bestämt. Jag är inte ytlig, och inte mina böcker heller.

Du har ju jobbat ganska hårt, och för några år sedan gick du in i väggen. Vad var det som hände?

– Jag kom till en punkt då jag var så stressad att jag inte kunde vila mig ur det. Små citroner gula hade precis slagit försäljningsrekord och allt borde vara toppen, men jag var bara tvärslut. Jag hade skrivit fyra böcker på fyra år, gjorde miljoner intervjuer och medverkade i än det ena, än det andra, och till slut gick det för långt. Jag tog en lång semester, men det hjälpte inte. Jag gick på stan och upplevde att bilarna lät så högt att jag inte stod ut. Och så kom gråten. Jag grät flera månader i sträck. Jag minns att jag låg i hallen och grät samma dag som jag skulle till bokmässan och att min man fick bära in mig till soffan. Ändå åkte jag! Hela den mässan blev en enda lång mardröm. Men efter det bokade jag av allting.

Hur kom du ur det?

– Jag blev sjukskriven och gick i terapi. Jag var tvungen att stänga av allt. Det enda jag gjorde var humorprogrammet »På minuten« på radion, för det var det enda som gav mig något. Och så fick jag lära mig att inte bara dräneras genom att ge av mig själv utan komma ihåg att fylla på också.

Vad upplever du som dränerande?

– Återigen att göra sådant jag inte vill. Som att bli klassförälder mot ens vilja, eller ta ett jobb som jag egentligen inte vill ha.

Hur gick det med barnen när du var mitt i allt det där?

– Väldigt bra, måste jag säga. Det kanske kan låta konstigt, men barn är så enormt bra på att vara här och nu. De är så väldigt konkreta och jordade, och det hjälpte mig när jag själv inte hade någon markkontakt alls. De var en fantastisk drivkraft för att ta mig ur den där stressen. Det går inte att bryta ihop helt när man har små barn.

Vad tycker du om att vara mamma?

– Det är inte lätt, men kul! Vissa sidor hos barnen är stöttande och lugnande, men de har även sidor som är otroligt provocerande. Jag tycker att det är roligt att se på barnen som lärare, de pekar på saker i mig som jag behöver jobba med – samtidigt som jag får så otroligt mycket kärlek. Det är rätt fantastiskt! Även om jag är ganska sträng tror jag att jag är bra på att skapa magi i deras liv. Och så tror jag att jag är ganska bra på att låta dem vara sig själva. Jag är verkligen glad att de valt mig som mamma!

Hur är du som hustru då?

– Skitjobbig, tror jag att Lasse skulle säga! Vi är väldigt olika, jag och min man. Han är stabil och själva navet i familjen medan jag skapar snurret. Det är en bra kombination så länge man inte befäster sina roller för mycket, för då blir det väldigt jobbigt. Vi har blivit bra på att låna varandras egenskaper med åren. Men eftersom jag är »snurrskaparen« i familjen blir jag lätt en jobbig person för honom. Men å andra sidan kan han provocera mig med sitt »men är det inte bra som det är …«.

 
Hur gör ni för att hålla ihop?
– Vi älskar varandra och har valt varandra väldigt omsorgsfullt. Jag vet att Lasse är den jag ska leva med. Det är det viktigaste, sedan hjälper det förstås att vi har lika syn på jämlikhet, barnuppfostran, pengar … Att ha en schyst ekonomi och fria arbetstider underlättar också familjelivet. Vi försöker nog hela tiden att uppdatera vilka vi är som enskilda personer och som par och pratar mycket. Och så finns det hela tiden mycket respekt mellan oss, även om vi är olika. Det tror jag är viktigt.

Du verkar verkligen ha tänkt igenom livets gåtor ganska ordentligt. Har du några livsråd som du kan dela med dig av?

– Följ glädjen! Glädje är kanske ett ord som kan vara svårt att förhålla sig till för att det är så starkt och stort, men om man tänker sig att det är samma sak som lust är det kanske lättare. Lusten att ta en promenad, att ringa en vän eller byta jobb … Jag tror att alldeles för många människor går emot vad de egentligen känner att de vill göra med sina liv. Det är synd. Att lita på den vägledning man får av sig själv får nog bli mitt bästa råd.