Helena af Sandeberg: ”Jag har väldigt låg skämsfaktor”

09-08-17 16:12

Helena af Sandeberg har pratat med Kattis om sorgen efter mamma, flykten från vardagen och kärleken till jobbet. Och om hur ett barn kan läka öppna sår.

Trots att hon gjort både tunga roller, som kritikerrosade Hedda Gabler, och den något mer lättsamma karaktären Marika i Tomten är far till alla barnen har Helena af Sandeberg lyckats hålla en relativt hemlig bild av sig själv gentemot media. Just nu kan man se henne på både bio och teater, och i höst dyker hon upp i Oskyldigt dömd i tv. Det är en hårt arbetande men i stunden mycket närvarande Helena som Kattis träffar ett par timmar på ett café i Stockholm.

Om du skulle göra en intervju med Helena af Sandeberg och bara hade den offentliga bilden av henne, vad skulle du vilja veta om henne då?

– Jag hade nog undrat vem hon är bakom det där glada smajlet. Jag tror att många uppfattar mig som väldigt glad och obekymrad. Jag är ju ganska snabb i repliken och har ofta svar på tal, men det är ju mest ett skydd … jag skulle undra vem hon är bakom allt det där.

Är det svårt att komma dig in på livet?

– Nej, jag tror nog snarast att jag är ganska öppen och lätt att komma in på livet. Men när det gäller den där sista lilla biten längst in har jag en enorm integritet som jag månar mycket om.

Hur mycket bryr du dig om vilken bild folk har av dig?

– Jag har i perioder oroat mig mycket för vad folk tycker och tänker om mig. I början av min karriär var det väldigt mycket snack om att jag såg så bra ut, och jag fick ofta frågan om jag fått olika roller på grund av det. Det tog ett bra tag innan jag helt blev tagen på allvar.

Hur hanterade du det?

– Jag tyckte att det var otroligt jobbigt, och jag retade mig på att mina manliga kollegor aldrig skulle få sådana frågor. Det läskiga är när man börjar tvivla på sin egen kompetens och till slut börjar undra själv. Men å andra sidan är alla snygga i den här branschen, och alla kan ju inte ha fått jobben bara för att de ser bra ut. Men jag kan bli så himla trött på det.

Vilka andra fördomsfulla frågor kan du få?

– Hur det går för mitt stackars lilla barn när jag jobbar så mycket. Jag blir så förbannad på det! En sådan fråga skulle aldrig Mikael Nyqvist eller Jonas Karlsson få, och det retar mig otroligt mycket.

Hur går det för ditt stackars lilla barn när du jobbar så mycket?

– Det går hur bra som helst. Oftast i alla fall. Klart att jag i perioder känt att jag jobbat för mycket, men jag tycker att jag och Alex hjälps åt och att vi klarar av att balansera det hela för det mesta. Och Alfred kommer alltid i första hand.

Hur viktig tror du att du är som mamma för honom?

– Otroligt viktig! Jag tror att mamma och pappa är de viktigaste för ett litet barn. Men jag tror att det är som den mamma jag är och att jag inte måste vara någon bullmamma eller någon annan slags mamma som inte är jag. Jag fick rådet tidigt av en god vän att man ska försöka involvera sitt barn i livet om man är hårt yrkesarbetande och inte plötsligt sticka iväg när de blir större. För Alfred är det inget konstigt att hänga med – han har varit med mig massor på jobbet. För mig är det mycket viktigare att vara en närvarande mamma än en traditionell.

Men du blir ändå arg när folk reagerar på det?

– Ja, just för att det är en fråga som kvinnor får. Men annars har jag en väldigt låg skämsfaktor. Jag bryr mig faktiskt inte. Jag kan ha ett dåligt självförtroende yrkesmässigt ibland men inte som privatperson eller som mamma. Jag bryr mig naturligtvis om Alfred reagerar på att vi jobbar för mycket. Då bryr jag mig jättemycket, men inte om någon annan tycker att jag gör fel.

Hur har du blivit sådan?

– Min mamma var lärare och rektor och älskade sitt jobb. Hon brydde sig om sitt jobb på ett fantastiskt och passionerat sätt. Men hon hade samtidigt en massa skuld över att hon hade stökigt hemma och inte bakade och stod i. Båda mina föräldrar har alltid arbetat passionerat, och arbete har betytt mycket hemma hos oss. Jag vet att jag försökte säga till henne att jag struntade i att hon inte var en bullbakarmamma och att jag kunde baka och sådant med mormor. Kärnfamiljsidealet har nog tyvärr bidragit till att man tror att man måste vara allt på en gång. Man får hjälpas åt att hitta andra som kan göra det man inte själv kan göra med sina barn.

Det låter så självklart för dig. Men hur ska man veta vad som är viktigt och vad man ska prioritera?

– Jag vet inte riktigt, det får man ju leta sig fram till. Men för mig är det till exempel inte viktigt att ha städat hemma. Jag är ointresserad av inredning vilket man ju inte ska vara. Trist för min man kanske, haha, men jag är bara inte det. Om jag vore rik skulle jag gärna ha en inredningsdesigner, men det är inget jag prioriterar i mitt liv.

Jag har fattat det som att du inte gillar vardagen. Vad handlar det om?

– Ja, det stämmer! Jag har ett väldigt starkt behov av att livet ska peaka, och det gör det ju inte så ofta det i vardagen. Jag har svårt för när det blir rutiner och tråkigt. Men det har blivit bättre sedan jag fick barn.

Vad kommer det ifrån?

– Jag har nog alltid haft tendenser åt det hållet, men det förstärktes nog i och med att min mamma gick bort så tidigt. Då blev vardagen ännu mer outhärdlig.

Du var bara tolv år när hon blev sjuk. Hur har det ­präglat dig?

– Mest av allt i mitt liv. Jag minns när hon blev sjuk som dagen när jag blev vuxen. Jag hade många katastroftankar redan innan hon blev sjuk, men jag kände mig ändå som en väldigt stark tjej och trodde att jag kunde klara allt. Men när hon insjuknade var det som om jag fick det bekräftat att världen är hemsk. Jag minns att jag blev mer rädd för att leva efter det.

Hur yttrade det sig?

– Jag tappade den där känslan jag hade av att vara stor och stark. Mina tonår blev väldigt jobbiga och jag fick enorm prestationsångest. Jag var en typisk duktig flicka med ett dåligt självförtroende. Sedan var ju mamma så sjuk så jag kunde ju inte rebella speciellt mycket mot henne och pappa. Första året som hon var sjuk känns det mest som att jag ­diskade en massa.

Pratade du mycket med din pappa om det?

– Ja, min pappa har varit en klippa hela tiden. Om man ska förlora en förälder har man en jävla tur om man har en sådan pappa som jag har. Jag förlorade aldrig min trygghet. Han valde oss på något sätt och han fanns hela tiden till hands.

Hur hittar du vägar för att slippa att gå in i vardagen?

– Jag dricker champagne en onsdag. Jag kan ta in på Grand Hôtel för att känna att livet är galet. Det har jag gjort även när jag varit väldigt fattig. Jag gillar att fly från verkligheten. Men det gäller också att tillåta livet att vara lite magiskt. Som svensk ska man fan inte tro att livet är en fest, och det är så jäkla trist. Det var det jag älskade med att bo i usa. Det är på många sätt ett hårt land att leva i. Många har det väldigt tufft och ändå är de allra flesta jag mött så varma och gästvänliga. De har en förmåga att glädjas åt det som bara är. Här och nu.

Varför är det så med svenskarna tror du?

– Det finns en fara i att vi inte ska tro oss vara något, inte förhäva oss och den filosofin är så deprimerande på alla plan. I usa gläds man åt varandras framgångar men här får man ju inte ens bli glad om man gjort något bra för då förhäver man sig. Folk har så himla svårt att glädjas åt varandra. Det tråkar ut mig. usa:s filosofi har ju andra stora svårigheter, det är jag väl medveten om.

När bestämde du dig för att du ville hålla på med teater?

– Jag var bara sex år. Det är underligt för jag kommer ju inte från en teaterfamilj. Men jag tyckte om uppmärksamhet och att de tittade på mig och skrattade. Jag levde också mycket i fantasin. Jag intresserade mig väldigt mycket för teater och började så smått skriva om olika pjäser.

Är du nöjd med ditt yrkesval?

– Ja, det är jag. Jag älskar att få chansen att leva en massa olika liv. Livet är så förbannat kort och nu har man gjort vissa val, och då är det så skönt att få testa andra typer av liv.

Hur mycket saknar du din mamma i dag?

– Först var sorgen akut och jag blev arg. Efter det kändes det mest som om det värsta har hänt, och så blev jag ganska utlevande och jobbig. Men den duktiga flickan har hela tiden funnits där även om jag var ganska strulig ett tag. Jag har en väldig arbetsplikt och moral i mig som nog räddat mig många gånger. Jag har en utagerande sida och en arbetspliktssida, och båda är starka i mig och slåss om utrymme. Idag saknar jag mamma mer som person. Jag saknar Karin, inte min mamma.

Vad får dig att tippa åt det destruktiva hållet?

– När jag känner att allt blir svart och det gör riktigt ont.

Blir det så ofta för dig?

– Ja, jag drabbas ganska hårt av livets meningslöshet ibland. Men det har ändrats mycket sedan jag fick barn. Alfred gjorde så att såret efter mamma blev en skorpa. Jag kan mata den destruktiva sidan av mig till olika rollkaraktärer som till exempel Hedda Gabler. Det är det som är obehagligt med oss skådespelare. Vi pillar ju på våra sår, och på det privata planet kan det ibland bara falla över mig och då är det faktiskt bara svart.

Är det någonsin så att du tycker att det är jobbigt att gå upp på morgonen?

– Inte så mycket sedan jag fick barn. För Alfred är varje dag en fest, och det är perfekt för mig för jag vill också att livet ska vara en fest. Han tycker att det är kalas när vi köper blodpudding, och det ger mig otroligt mycket.

Vad vill du vara för en förebild som offentlig person?

– Jag vill bara vara förebild för någon som behöver en sådan som mig. Absolut inte för alla. Det är omöjligt. Det vore korkat att röka på bilder i tidningar eller skylta med laster, men annars vill jag absolut inte låtsas vara nån annan än den jag är bara för att tillfredställa alla. Offentliga kvinnor ska gärna vara blonda och tillrättalagda. Jag är inte tillrättalagd och vill inte vara det heller.

En av dina största skådespelarinsatser var som Hedda Gabler som ­regisserades av din man. Vad betydde hon för dig?

– Jag ville göra en Hedda Gabler som hade en skruv lös. Inte bara var ett offer. Nåt var paj inne i henne själv. Hos kvinnliga roller är det ofta andras fel att de agerar som hon gör. Jag ville ge, vad jag tycker är en, feministisk tolkning av henne. Och jag förstår mig någonstans på henne. Jag förstår hennes längtan efter det storslagna och fantastiska. Jag ville att hon skulle ha en egen drivkraft i min tolkning och ett eget val. Det var otroligt viktigt för mig. Jag ville visa att vi har så himla många val och möjligheter och ändå känner den där stora tomheten. Jag tror att många kan känna igen sig i det. Jag ville inte bara roa, jag ville oroa.

Det går tydligen bra att arbeta med din man, men hur är du att leva med?

– Åh gud! Pure hell, haha! Jag tror att jag är lättare att jobba med än att leva tillsammans med. På jobbet är jag plikskyldig och har kontakt med min galenskap på en lagom nivå. Men hemma finns ju inte de där spärrarna. Jag är extremt känslostyrd. Jag är ganska överkänslig och reagerar alldeles för starkt. Sedan är jag opraktisk och ointresserad av hemmet. Jag är nog både himmel och helvete!

Bråkar ni mycket?

– Ja, häftigt. Men sedan blir vi vänner. Fast jag är nog ganska rolig att leva med också…

Tänker du dig att ni ska bli gamla ihop?

– Ingen aning. Jag tänker inte så. Jag vet inte om jag lever om ett halvår.

Tycker du att det är svårt med kärleksrelationer?

– Ja, kanske främst för att det innebär att man måste våga lita på någon. Jag är rädd för att vara beroende av människor, även om det nog är det jag längtar mest efter. När mamma dog bestämde jag mig för att aldrig mer vara beroende av någon.

Har du många vänner?

– Jag har haft många men jag har kommit längre ifrån dem. Mycket på grund av att jag har jobbat så extremt mycket de senaste åren. Min syster står jag väldigt nära och så har jag en riktigt nära bästa kompis.

Hur mycket kämpar du för att lära dig att bli beroende av människor?

– Den kampen pågår i mig hela tiden. Jag går ofta och väntar på att de ska försvinna, och blir rädd. Då går jag hellre först. Tyvärr.

Jag har föreställningom att man kan öva sig på nya sidor hos sig själv genom att testa dem med skådespeleri. Stämmer det?

– Jo, man kan ju få en hel del insikter genom skådespeleriet. Men man kan ju också lära sig suggerera sina känslor, och det blir förrädiskt. Man kan tro att man är förälskad utan att vara det, till exempel, och där gäller det ju att hitta en balans.

Om du inte var skådis, vad skulle du vara då?

– Psykolog. Allra helst barnpsykolog. Jag är så fascinerad av psykologi och hur vi fungerar. Det här med skådespeleri är ibland så egofixerat och jag skulle gärna vilja ge mer och hjälpa andra. Jag kan längta till ett större intellekt i mitt arbete, och jag känner mig lyckligt lottad varje gång jag får göra riktigt komplicerade roller.

Vad är det viktigaste du skulle vilja förändra hos dig själv?

– Att våga lita på livet rent generellt. Jag oroar mig alltid för vad som ska ske när jag ska dö i cancer eller någon annan ska drabbas av något. Jag ligger ofta och oroar mig och försöker parera framtiden, utom när jag är i den där euforin som jag hamnar i ibland. Det är väl därför jag vill vara där så mycket – i flykten. Jag skulle bli betydligt gladare om jag ­slutade att oroa mig för allt det där.

Känner du dig som en glad människa?

– Njae, det är inte direkt min grundton, och det är ju dumt när det egentligen finns så mycket att glädjas åt. Det är något i mig som inte är helt lyckligt, men jag vet inte om jag hade varit annorlunda om min mamma inte hade dött. Jag kanske är född sådan.

Hur skulle du vilja bli ihågkommen?

– Som någon som ville väl.