"Min man är en sexmissbrukare"

10-02-03 09:44

Åsa Hellberg trodde att hon hade träffat mannen i sitt liv. Men så upptäckte hon att han varit otrogen. Inte bara med en, utan flera kvinnor. Nu berättar Åsa om kampen mot sin älskades sexmissbruk och sitt eget medberoende.

Hon visste att hon inte borde. Men ändå kände Åsa att hon inte hade något val. Vissa kvällar svarade Jonas inte när hon ringde, och när hon frågade var han hade varit kom han med svävande undanflykter. Det var något som inte stämde, och hon måste få veta vad.

När Jonas sov kollade Åsa hans mobiltelefon. Hon förstod direkt. I telefonen fanns sms från olika kvinnor, de skrev att de saknade hans famn och längtade efter att träffa honom.
– Min första tanke var "Det här är inte möjligt". Jag skakade så mycket att jag knappt kunde hålla telefonen. Samtidigt blev jag kall och tom på känslor.

Vi sitter på ett café i Stockholm. Idag mår Åsa bra och har funnit en trygghet i sig själv. Nyligen kom hon ut med sin första bok, Casanovas kvinna (Kalla kulor förlag), som handlar om hennes erfarenheter av att leva med en sexmissbrukare. Hon berättar om tankarna som kom när Jonas berättade om sina tillfälliga sexuella kontakter som han träffat genom chattsajter på nätet. Tankar om Jonas med andra kvinnor, att ha tvingats dela den man älskar med andra.

– Det värsta var insikten om att jag hade blivit förd bakom ljuset. Men också att jag hade blivit bortvald för någon annan. För oavsett om det grundar sig i otrohet eller missbruk så är det vad det handlar om. För många blir det en tagg av smärta som alltid sitter kvar. Men till sist måste man sluta älta, acceptera att det har skett. Det är först då man kan gå vidare.

Än idag vet Åsa inte hur många kvinnor det i slutändan handlade om. Och ärligt talat, säger hon, bryr hon sig inte om det.

– Men då var det viktigt. Liksom hur de såg ut, var de bodde och vad de jobbade med. Däremot var jag inte intresserad av att pressa honom på detaljer. Jag ville inte veta, för det gjorde så ont.

Jonas insåg att han behövde hjälp för sitt beteende och bad om en andra chans. Åsa gav honom det. Hon visste inte då att en andra chans skulle följas av många fler.
Åsa förklarar sitt medberoende med att hon inte stod ut med att känna Jonas smärta och att hon gjorde allt för att han skulle må bra. Om han mådde bra gjorde hon också det.

– Ibland är det svårt att skilja mellan empati och medberoende. I stället för att sätta gränser blir man ännu mer omhändertagande och kärleksfull.

Nyligen kom Åsa ut med sin första bok, "Casanovas kvinnor", om att leva med en sexmissbrukare
 

När Åsa upptäckte Jonas otrohet hade de varit ett par i 15 månader. Då de möttes levde hon ensam med sin son, arbetade som produktchef för Estrella och Gevalia, och trivdes med livet. Men hon tyckte att det skulle vara roligt att dejta och satte in en kontaktannons på internet. Jonas visade sig vara annorlunda än de män hon träffat tidigare.

– Vi var jätteförälskade, väldigt fysiska och hade roligt ihop. Då som nu är han den person som jag allra helst umgås med. Det är något mellan oss som klickar och är oerhört behagligt. Sedan har det varit ofantligt mycket obehag, men den där hemmakänslan att vi har en likhet som för oss samman känner jag fortfarande.

Pusselbitarna föll på plats och de funderade på att flytta ihop.

– Men det blev aldrig så. Tack och lov säger jag idag, för mitt hem är min fristad. Jonas sökte hjälp hos en terapeut och kom så småningom i kontakt med Dysberoendekliniken i Stockholm, ett av få ställen i Sverige som är specialiserade på behandling av sexmissbrukare.

Åsas och Jonas relation fördjupades, de pratade mycket, grät tillsammans, men delade också stunder av lycka. Åsa läste vad hon kom över om sexmissbruk och sökte bilder, arbetsplatser och adresser för de kvinnor Jonas träffat. På så vis blev de enskilda personer, och inte en del av honom.

Åsa berättar om en tillvaro av ständigt kontrollbehov, väntan på att Jonas skulle ringa och ångesten hon kände om han inte hörde av sig. Hon åt allt mindre, kapslade in sina känslor och undvek flera av sina vänner.

– Men för Jonas berättade jag inte att jag mådde så dåligt, då jag var rädd att han i sin tur skulle må sämre. Och jag trodde att jag var ansvarig för att det inte skulle hända igen.

Efter fyra månader var Åsa utmattad. Hon följde med Jonas till kliniken och gick med i en anhöriggrupp till missbrukare. Det blev hennes vändpunkt.

– Det betydde allt! Där satt kvinnor som delade min erfarenhet av ångest och kontroll.
Sedan var det en erfaren terapeut som ledde gruppen som förstod vad jag gått igenom.

Åsa hittade fotfäste, men på arbetet var pressen stor och hennes kraft var slut. Hon blev sjukskriven i tre månader och sade sedan upp sig. När hon började känna sig bättre igen gick hon en kurs i coachning. Några år har gått sedan dess. Idag är Åsa själv verksam som coach och hjälper andra som utsatts för otrohet och sexmissbruk. Och är som sagt aktuell med sin bok.

– Jag skrev boken för att den behövs. Jag tog på mig att vara budbärare för alla oss som lever med en sexmissbrukare. För det är väldigt ensamt. Vi är ofta hemliga om vår situation eftersom den inbegriper så mycket känslor av skam och skuld.

Jonas, som idag är i en tillfriskningsfas, och Åsa lever fortfarande särboliv. Men de tar en dag i taget. Idag känner Åsa att hon står fri från Jonas missbruk.

– Det gör att han inte kan få empati från mig. Hans liv är hans ansvar. Men jag umgås gärna med honom, älskar honom och hoppas vi kan fortsätta tillsammans.
Men jag står inte och faller med honom. Jag faller om jag inte tar hand om mig själv. Accepterar jag att han är otrogen? Nej, det gör jag inte. Men vårt liv ser ut som det gör idag, och jag har valt att stanna kvar i det.

TEXT: Maria Rademark

FOTO: Anna Larsson