Kattis Ahlström: "Det är vi två för resten av livet"

10-05-18 14:20

Som intervjuproffs är hon van att gå på djupet i andras relationer – men vad vet vi egentligen om Kattis eget kärleksliv? Möt chefredaktören i en exklusiv intervju tillsammans med kärleken Magnus.

 Det var den 14 mars förra året som paret hade sin första dejt på den populära restaurangen Teatergrillen i Stockholm. De kom båda dit som singlar. Efter fyra timmars intensivt prat gick de därifrån som ett par. Sedan dess har Kattis och Magnus hängt ihop.

Nu sitter de på samma restaurang i samma röda sammetssoffa som de satt i för ett år sedan. På bordet står två toast Skagen, smakfullt upplagda på stora tallrikar.

Vad kände ni den där kvällen när ni ­träffades?

– Det kändes som att komma hem. Jag visste att Magnus var rätt för mig så fort han kom in genom dörren, säger Kattis.

– Jag kände likadant, det var ett väldigt speciellt möte. Allt var så självklart. Vi pratade och pratade. Det tog liksom aldrig slut, säger Magnus.

Att relationer är ett av chefredaktör Ahlströms favoritämnen är väl känt. Men om sin egen relation med barnkirurgen Magnus Larsson har hon varit förtegen om. Tills nu.

Kattis, du är inte precis känd för att vilja prata om ditt privatliv. Vad har fått dig att ändra dig?

Kattis: – Nej, hittills har jag inte berättat så mycket om mig själv. Jag är inte så bekväm med att vara för privat i media. Men nu när jag har en tidning som fokuserar på relationer känner jag att det är dags för mig att prata om min egen relation. Särskilt som jag ideligen lägger min näsa i blöt och vill höra om andras. Vi har ett ganska speciellt förhållande med varannan vecka-boende och sex barn tillsammans. Kanske kan vi bidra med något genom att berätta om det.

Hur och när träffades ni två egentligen?

Magnus: – Första gången, det var hösten 2006 i Trollhättan. Kattis kom dit för att leda en insamlingsgala som min pappa arrangerade. Vi satt vid samma bord och pratade mycket.

Vilket intryck fick ni av varandra då?

Kattis: – Han var ganska hemlig men hade en speciell utstrålning som jag tyckte väldigt mycket om. Men vi var upptagna på annat håll båda två så efter middagen skildes vi åt, och jag trodde nog att vi aldrig mer skulle ses. Men jag minns att det kändes lite konstigt att säga hej då.

Ja, där kunde historien både ha börjat och slutat. Men drygt två år senare läste Magnus om Kattis i en tidning – och tog kontakt på ett minst sagt listigt sätt.

Magnus: – Det var en intervju med Kattis i en av kvällstidningarna. Det stod att hon skulle starta Kattis & Co. En annan intressant upplysning var att Kattis var singel! Själv var jag nyskild och bestämde mig för att höra av mig. Jag kom ju ihåg att Kattis var väldigt trevlig och jag ville gärna träffa henne igen.

Kattis: – Jag fick ett mejl från Magnus. Han undrade om jag var intresserad av en artikel som han skrivit. Den handlade om hur det var att vara ensamstående pappa med fyra barn – han tyckte den skulle passa i min tidning.

Var artikeln bra? (Här brister både Kattis och Magnus ut i gapskratt.)

Kattis: – Jag har aldrig fått läsa den! Jag tror inte att den finns, trots att han påstår det. Hur det än var så började vi mejla. I början var Magnus mejl ganska stela. Men ganska snart fick de en annan ton. Det var mycket humor och skoj. Kontakten var tät, vi skrev varje dag. Efter en månads mejlande bestämde vi att vi skulle träffas. Det var galet nervöst men när vi väl sågs var det som om vi redan kände varandra. Vi tänker otroligt lika på många sätt trots att vi är ganska olika också.

Kattis, din pappa var läkare, nu är du själv tillsammans med en...?

Kattis: – Mina kompisar har alltid sagt att jag kommer träffa en läkare till slut, haha! Ja, vad ska man säga… Jag har stor respekt för yrket eftersom jag själv drömt om att bli läkare. Tack vare pappa har jag också stor förståelse för läkares knasiga arbetstider. Ibland slits Magnus upp ur sängen mitt i natten för att operera någon liten parvel.

Om ni hade träffats för tio år sedan, hade ni känt samma sak då?

Kattis: – Jag tror inte det. Vi hade nog lagt märke till varandra, sett något intressant. Men vi var förmodligen alldeles för olika då. Jag har en känsla av att vi levde för olika liv då för att hitta fram till varandra. Och jag var förmodligen alldeles för fladdrig och orolig. Även om vi ibland retar oss på att vi inte träffades för 20 år sedan är det nog tur att det dröjde tills vi hade mognat en smula…

Magnus, hur är det att vara ihop med en kändis?

Magnus: – Det var ovant i början, att folk vänder sig om när man är ute på stan. En del är rätt ogenerade. Och det kan vara jobbigt när fulla killar kommer fram på krogen och vill prata. Men nu tänker jag inte så mycket på det. Dessutom upplever jag inte Kattis som en kändis. Hon är ganska mycket sig själv i tv.

Kan ditt kändisskap vara i vägen när du träffar män, Kattis?

Kattis: – Jag brukar inte tänka så. Många undrar om man verkligen kan veta om någon är intresserad av en på riktigt när man är en offentlig person.Skulle jag tänka så skulle jag nog bli knäpp. Jag har valt att lita på att de som närmat sig mig gör det för att jag är jag. Möjligen har jag skrämt bort några under åren, fast det är ju ingenting jag vet om i så fall. Men inte Magnus, uppenbarligen!

Ni var båda över 40 när ni träffades. Vilka fördelar finns det med att träffas i den åldern?

Magnus: – Jag tror att jag vet lite mer vem jag är nu och är ganska trygg i mig själv. Jag har lärt mig vad jag vill – och vad jag inte vill.

Kattis: – Jag är nog mer rädd om det jag har nu än jag varit tidigare. Jag inser att livet är kort och är beredd att kämpa för det jag har. Vi har ju några misslyckade försök tidigare båda två, så nu vill jag verkligen att det ska funka!

Och nackdelar?

Kattis: – Jag har säkert skaffat mig en hel del vanor och mönster som kan vara svåra att förändra. Jag har till exempel ett högt tempo som jag vet kan vara svårt att hänga med i. Och så är jag ganska otålig och dålig på att ha rutiner, vilket kanske inte är helt lätt att leva med. Och hade vi varit yngre hade vi nog velat satsa på ett gemensamt barn men det är ju inte lika självklart i vår ålder. Dessutom har vi ju redan sex stycken tillsammans.

– Sedan kan jag »panika« ibland över att vi inte kommer att hinna allt vi vill göra ihop innan vi blir gamla. Men vi försöker bygga så mycket mark under oss som möjligt och har redan hunnit resa en hel del ihop. Jag tror att det är viktigt att uppleva saker ihop, inte minst för att ha något att tänka tillbaka på om man hamnar i en svacka eller deppar ihop.

Kattis och Magnus vill resa och arbeta utomlands tillsammans. FOTO: Peter Cederling

Ni har sex barn tillsammans. Hur går det?

Magnus: – Förvånansvärt bra, tycker jag. Barnen kommer bra överens och är väldigt fina mot varandra. Men det gäller att vara flexibel och lyhörd och kommunicera åt alla håll. Alla behöver ju sin egen tid, och det är väldigt många relationer att hålla koll på. Folk hajar till när vi säger att vi är så här många i familjen, men det finns så enormt många fördelar med det.

Kattis: – Man får inte se dem som ett gäng barn utan som individer, det är nog det allra viktigaste. Individer som alla måste få blomma ut på sina olika vis. Man måste också vara ganska vuxen och disciplinerad eftersom det naturligtvis kräver ganska mycket tålamod med så många olika behov och viljor. Men det är faktiskt oftast väldigt roligt!
Matlagningen kan däremot ta emot en smula ibland. Det går åt hysteriskt mycket köttfärssås när åtta personer ska äta, och när vi åker på fjällsemester måste vi hyra en minibuss.

Hur introducerar man nya syskon för varandra?

Kattis: – Det viktigaste är att göra det i deras takt. Man vill så gärna att de ska komma bra överens och tycka om varandra, och det tror jag barn känner av lätt. De måste få lära känna varandra i sin takt.

Magnus: – Vi började med att åka iväg och klättra ihop, vilket var väldigt bra. Då hade de något att syssla med samtidigt som de kunde börja småprata lite med varandra.

Bråkar ni någon gång?

Kattis: – Ja, om vi gör! Vi kan gapa och skrika på varandra… Men vi är ganska bra på att säga förlåt efteråt. Eller Magnus är det i alla fall – det tar längre tid för mig.

Magnus: – Ja, fast för mig är det en ny och befriande känsla att det inte är farligt att bråka och att det faktiskt kan föra oss närmare varandra.

När ska ni gifta er?

Kattis: – Det har vi inte bestämt ännu. Först ska vi flytta ihop. Vi är ju särbos nu. Vi letar av naturliga skäl efter ett stort hus där det finns plats för alla våra barn.

Du har ju varit gift två gånger tidigare, Magnus. Vill du ändå försöka en gång till?

Magnus: – Ja, det där väcker en hel del känslor hos många människor, och jag kan förstå det. Anledningarna till mina tidigare separationer är ju en privatsak, men jag kan säga att jag lärt mig mycket av mina tidigare relationer. Nu är jag så mycket säkrare på vem jag är och vad jag kan ge och få i ett förhållande och jag har aldrig känt mig så förvissad om att jag tror på en relation som nu. Det är väldigt skönt.

Kattis: – Det är klart att man hajar till en smula, det gjorde även jag första gången jag hörde det. Men även jag har ju relationer bakom mig som jag är glad över men som inte fungerat i längden även om jag inte varit gift. Jag tror att det tar olika lång tid att komma till rätta med olika saker i livet beroende på vem man är. Och för oss tog det uppenbarligen lite längre tid.

Har ni några andra framtidsplaner?

Kattis: – Vi har en massa planer. En av dem är att flytta utomlands och arbeta. Vi är båda väldigt intresserade av rättighetsfrågor och skulle gärna jobba inom det området så småningom. Vi är fascinerade av Afrika och har varit där en del och jobbat redan. Det vore otroligt kul att åka dit ihop och göra något vettigt.

Magnus: – Jag kan ju flytta runt vart som helst med mitt yrke och jag skulle gärna bidra med det jag kan som kirurg där man behöver mig bättre. En annan gemensam dröm är att försöka förändra mäns förvridna bild av barn och kvinnor och deras rättigheter runt om i världen. Hur det ska gå till vet jag inte men jag tror att vår kombination av yrken kan göra storverk.

Har ni tänkt på hur lika ni är, ni har nästan syskontycke!

Magnus: – Va? Vi är ju inte ett dugg lika!

Kattis: – Det är många som tycker det men jag kan heller inte riktigt se det.

Är det ni två för resten av livet?

Kattis: – Ja. Det vet jag. Jag vet det bara.

Magnus: – Ja. Utan tvekan!