"Jag blev förälskad i en kvinna"

10-03-08 16:40

Kristina Hultman trodde länge att småbarnsliv i villa var drömmen. Men vid 38 års ålder blev hon handlöst förälskad – i en kvinna.
– Det är bland det mest förbjudna en kvinna kan göra i vår kultur, säger hon.

Det var hennes tidigare sambo från åren i kärnfamilj som först sade det: »Jag tror faktiskt att du skulle kunna bli lycklig med en kvinna.« Författaren och journalisten Kristina Hultman ler åt ironin. Att hennes barns pappa såg vad hon själv inte fullt ut förstod då.

Vi sitter i hennes trea på Söder i Stockholm, där Kristina Hultman också arbetar. Hon har precis romandebuterat med Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay, om hur det är att komma ut som lesbisk i vuxen ålder. Berättelsen är fiktiv. Men Kristina Hultman delar många av huvudpersonen Claras erfarenheter. Vid 38 års ålder, efter ett helt liv av relationer med män, föll hon handlöst för en kvinna.

– Jag blev tungt förälskad, typ Niagarafallet som väller fram. Jag kunde inte kontrollera det, säger hon och skakar på huvudet.

Kristinas komma-ut-period var inte särskilt enkel – den inleddes med att hon fick hjärtat krossat. Boken har varit ett sätt för henne att sätta ihop sig själv till en ny helhet. Att foga samman småbarnsmamman med radikalfeministen och kvinnan som hänger på gaybarer. Hon vet att många fortfarande förutsätter att hon är hetero. Särskilt när hon är tillsammans med sina barn.

– Jag ser ganska feminin ut, det syns inte riktigt på mig att jag är lesbisk. Jag passerar, som det heter i gayvärlden. Därför har jag haft ett behov av att bli synlig som flata, säger hon.

Det var ett par år sedan Kristinas liv rämnade, när hennes man sedan tio år plötsligt ville skilja sig. Då levde de ett typiskt förortsliv tillsammans, i villa med två barn i småskoleåldern. Kristina var kanske inte alldeles lycklig, men livet var ändå som det skulle. Stunderna hon tvivlade på kärleken till sin man gick hon ut och arbetade i trädgården, det blev hennes terapi.

– Jag tänkte inte skilja mig, och den tanken höll jag fast vid. Jag visste att jag inte var ärlig mot mig själv men slog bort tankarna på att bryta upp. Förmodligen hade jag blivit inlagd på psyk till slut om vi hade fortsatt, säger hon.

Separationen förvandlade hennes liv till ett ångestfyllt kaos, berättar Kristina. Drömmen om kärnfamiljen satt djupt. Under några lyckliga år bodde hon i ett stort hus tillsammans med sina föräldrar och syskon, och någonstans var det mallen för ett lyckligt liv. Därför försökte hon bo kvar i villan även efter att barnens pappa flyttat. Men till slut tvingades hon inse att det skulle bli för deppigt att sitta där själv. Hon sålde huset med stor ekonomisk förlust och flyttade in till stan.

– Det var stort att släppa allt det där. Jag hade investerat så mycket känslor i det. Och jag sörjde min trädgård. I mig finns, förutom allt det andra, en rätt konventionell tjej som gillar att bo i hus med stor familj, säger Kristina Hultman.

Teoretiskt kunde hon önska att hon var lesbisk. Män intresserade henne inte. Hon tyckte ofta att de var oattraktiva och trista att prata med. Samtidigt kändes sex med kvinnor inte som ett alternativ.

– Jag tänkte att »Vad synd att jag inte tänder på tjejer«. Tittade jag på kvinnor så hände ingenting.

Samtidigt började Kristina söka sig till olika queera miljöer, som Pride, seminarier och gaybarer. Från att ha varit småbarnsförälder som inte festat på flera år befann hon sig plötsligt ute i svängen. Det var en tillåtande värld, utan samma strikta åldersindelning som bland heterosexuella. Kristina upplevde sina nya vänner som intressanta, modiga och smarta. I boken beskriver hon hur huvudpersonen Clara blir kär i flera steg. Något liknande hände också henne.

– Att vara kåt på någon och kär är två olika saker, men när det råkar sammanfalla är det ju fantastiskt. Samtidigt kan man faktiskt bli kär utan att begäret finns där. Clara i boken blir först platonskt förälskad, innan hon träffar en annan och fullt ut får kontakt med sitt sexuella begär, säger hon.

För Kristina kändes det första lesbiska sexuella mötet som att komma hem. Problemet var bara att den andra kvinnan drog sig ur. Kvar lämnades Kristina med ett virrvarr av känslor.

– Det var en oerhört skör situation. Här hade jag just gått över gränsen och kände begär till en annan tjej, vilket är bland det mest förbjudna en kvinna kan göra i vår kultur. Man är så skyddslös och känner sig som ett jagat villebråd. Jag var helt hudlös, som i en glaskupa, säger hon.

Kristina försöker beskriva den djupa ensamhetskänsla som sköljde över henne: Det var som att sitta på en flotte i havet där det blåste orkan, utan någon att sträcka ut handen till. Hon hade inget att jämföra känslostormarna inuti med. Precis som under puberteten. På ett sätt ser Kristina Hultman komma-ut-perioden som sin första pubertet: För under tonåren hände saker som gjorde det svårt att fokusera på lust. Hennes pappa fick cancer när Kristina var 14 och dog fyra år senare. 16 år gammal blev hon också våldtagen av ett gäng killar, på en strand i Portugal.

– Man blir traumatiserad när man utsätts för ett övergrepp, förutom att min pappas svåra sjukdom och död naturligtvis var ett trauma i sig. Jag hade sex med män innan jag blev våldtagen, och efter också. Men efter den där våldtäkten tappade jag kontakten med min sexualitet, säger hon.

På något plan kanske det till och med var tryggt för henne att ha sex med män, tror Kristina. Hon beskriver sig själv som homofob i 20-årsåldern, hon undvek kontakt med lesbiska och var rädd för dem. Som det så ofta är för alla som vill skjuta homosexuella känslor ifrån sig, säger hon.

– Med killar var tanken på sex inte lika hotfullt för jag var inte särskilt berörd. Jag hade kanske blivit mycket mer berörd och traumat kommit till ytan om jag hade varit med tjejer. Men det var bara inte läge, säger hon.

Kanske är det här också anledningen till att det kändes så starkt när hon väl kom ut, funderar Kristina. Att allt blev så dramatiskt. Hon kom ut i flera steg; först inför de närmaste, sedan inför omvärlden. Första gången hon blev ihop med en tjej »på riktigt« var ett stort ögonblick.

– Man måste få synas. Identitet kan man inte tillverka på kammaren, man måste bli erkänd av samhället också. Bli sedd som den man är. Därför är det så viktigt att komma ut.

De flesta i Kristinas närhet tog nyheten bra, och barnen har aldrig haft några problem med att hon är lesbisk.

– Jag är jättetacksam för mina barn, de är mina förebilder, säger hon och fortsätter:

– Jag tycker de varit otroligt tappra och tåliga. Jag är inte en särskilt lätt morsa, jag är pinsam och jobbig och pratar för mycket. En person med nerverna utanpå, säger hon.

Däremot vill Kristinas barn inte läsa hennes bok. Och den är inte skriven för tonåringar, påpekar hon. Hon ville skildra den här världen sanningsenligt, och visa en homosexuell vardag som sällan får synas. Skriva om personer som heterosexuella knappt möter.

Några personer har fått läsa texten i förväg. Kristina har också slagit ihop olika karaktärer, och vissa delar är ren fiktion. Ändå är hon medveten om att hon kan kritiseras för sin öppenhet.

– När Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar kom möttes den av en oerhört sexistisk kritik. Det banbrytande hon gjorde var att namnge verkliga personer, framför allt män, i en litterär text. Och då tyckte genast en del kritiker att då är det ju ingen roman, och det kan man inte göra. Men det kan man väl visst. Använda litteraturen för att spegla verkligheten har män gjort i alla tider. Och när det gäller att peka ut människor, vad tror ni Strindberg gjorde med Siri von Essen? säger Kristina Hultman bestämt.

Själv har hon nu skildrat en del av sina privata upplevelser litterärt. Hon tror på en av feminismens viktigaste grunder: att det personliga är politiskt.

– Genom den här undersökningen, själva skrivprocessen, har jag fått en ökad självkännedom. Men jag är också en väldigt politisk person. För mig som författare handlar det inte alls bara om att skriva om det som ligger nära. Jag vill vara med i en samhällsprocess och bidra till ökad jämställdhet, säger hon.

Än så länge har hon mest fått positiva reaktioner. Men Kristina Hultman är också beredd på kritik.

– Jag var med i Feministiskt initiativ, under tiden som de mest patriarkala vindarna blåste. Jag kände det inpå huden, jävlar, det kvinnoföraktet i media var inte att leka med, säger hon.

Idag är Kristina Hultman trygg i sin roll som lesbisk. Orkanen har lagt sig. Numera är hon särbo med en flickvän, som hon älskar, och har sina två barn varannan vecka.

– Nu lever jag i en stabil relation igen. Jag är tillbaka i något slags familjestruktur, säger hon och fortsätter:

– Och nu vill jag fortsätta tänka på hur jag kan göra samhällsnytta!