Våga visa din vrede
10-04-27 15:54
Det här händer när du är förbannad
Det som händer rent kroppsligt när du drabbas av vrede är att hjärtat börjar slå fortare, blodtrycket ökar och det utsöndras adrenalin. Kroppen försätts i ett slags alarmberedskap, du gör dig redo att antingen fly eller slåss. Det är ett överlevnadsbeteende, skapat för att varna attackerande. Och precis som djuren höjer vi människor ofta tonläget, stirrar och försöker se extra stora ut.
Förr var det en dödssynd. Idag vet vi bättre. Våga visa vrede och bli en vinnare! Du får bättre självkänsla, ärligare relationer – och kanske även högre lön.
Det är något speciellt med dödssynden vrede. Av alla sju synder är vreden den enda som inte nödvändigtvis riktar sig mot det egna egot. De andra synderna (högmod, girighet, vällust, avund, frosseri och lättja) kan utövas i ensamhet. Men vrede orsakas oftast av våra medmänniskor – och går även ut över dem.
Den som först formulerade de sju dödssynderna var den kristne teologen Johannes Cassianus på 300-talet. Han menade att dessa laster är det som står i vägen för det liv vi egentligen vill ha. Vrede beskrevs som ett okontrollerat hat mot omgivningen, men i sin ursprungsform omfattades även den vrede som riktade sig inåt. Självmord ansågs som det ultimata uttrycket för vrede, ett slutgiltigt förkastande av Guds gåva. Men många menade att det finns både en god och en dålig vrede. Dels den heliga som för en kamp mot det onda och står i livets tjänst, dels den mörka som tjänar döden.
Och det finns verkligen något lite ålderdomligt, nästan bibliskt över känsloyttringen vrede. En känsla av att det främst var förunnat gudar, kungar, barbarer och Djingis khan att bli riktigt förbannade.
Den franske historikern Marc Bloch misstänkte att orsaken till medeltidens många raseriutbrott bland härskare var en kombination av dålig diet och usel hygien toppat med utsattheten för naturkatastrofer och farsoter.
Men om man ska tro rubriksättarna frodas vreden än idag, åtminstone på nyhetsplats: »Rysk vrede mot SVT:s Tingeling« (Aftonbladet), »Nordkoreansk valutareform väcker vrede« (DN), »Vrede i Egypten efter dödsskjutning« (Sydsvenskan), »Facklig vrede mot Ericsson« (SvD), »Laila Bagges vrede i natt« (Expressen)... Man kan verkligen se framför sig hur ryssar, egyptier och Laila knyter sina händer »fullkomligt rasande« medan rök pyr ut genom öronen...
Andras ilska fascinerar oss. Och kanske finns här ett mått av avund. En önskan i vår tid av behärskning att det skulle vara lite mer comme-il-faut att brusa upp ordentligt på offentlig plats?
Under antiken ansågs vrede allmänt vara ett slags galenskap, och man var hyfsat överens om värdet av att kontrollera sina känslor. Även i vårt moderna samhälle ses vrede av de flesta som en omogen och nästan ociviliserad reaktion. Det anses beundransvärt att ha förmåga att behålla lugnet vid en provokation. Däremot finns det en stor skillnad mellan dåtidens och dagens syn på ilska: De tidiga filosoferna insåg inte de eventuella skadliga följderna av att förtränga och undertrycka sina upprörda känslor. Idag vet vi att det kan vara farligt. Både psykiskt och fysiskt.
Studier har visat att vrede kan vara en effektiv manipulationsstrategi för att ändra attityder och stärka den egna maktpositionen i samhället. Genom att föra samman försökspersoner och människor med arga respektive ledsna ansiktsuttryck kunde man konstatera att de arga ansågs ha mer makt. Försökspersonerna stödde även i större utsträckning den arga än den ledsna. Vilket visar att uppvisandet av vrede kan öka möjligheten att vinna en förhandling. Kanske ett tips inför nästa lönesamtal med chefen...?
Så visst kan vreden ibland vara motiverad. Men en som är radikalare än så är den engelska psykoterapeuten Sue Parker Hall. Hon menar att all vrede är bra vrede. Hall hävdar att vrede är en positiv och konstruktiv känsla som utvecklar oss både känslomässigt och intellektuellt. Hon pekar särskilt på hur förmågan till vrede väcks hos människan i åldern 18 till 36 månader. Vilket alla som har mött ett barn i trotsåldern kan vittna om... Men vreden en oerhört viktig egenskap för barnets utveckling och frigörelse från sina föräldrar.
Men hur är det med kvinnlig resp-ektive manlig vrede, finns det några skillnader? För 25 år sedan skrev den världsberömda amerikanska feministen Harriet Lerner boken Kvinnors vrede. I den beskrev hon hur kvinnor ofta har svårare att visa vrede, att de i stället många gånger reagerar med att dra sig undan. Möjligen beroende på att kvinnors identitet ofta definieras utifrån förmågan att älska och att bli älskad. Man vill inte bli betraktad som hotfull och aggressiv och därmed okvinnlig. Men Lerner lyfte i sin bok fram vreden som en viktig känsla som inte får ignoreras. Att man stärker självkänslan genom att våga ställa krav och hävda sina behov. Genom att acceptera sin vrede förstår man lättare sig själv och sina relationer och får därigenom ett ärligare liv.
Att vara förbannad ibland, det är utvecklande. Och en del av att vara människa.
Liten vredesmanual:
Så hanterar du din ilska
Gorma, sura, gråta eller förtränga. Ja, vad gör man när den heliga vreden slår till med storsläggan? Gunborg Palme, leg psykolog och psykoterapeut, har svaren:
1. När du blir arg, förträng inte känslan. Men var medveten om att ilska är en reaktion på en annan känsla, till exempel rädsla eller besvikelse.
2. Tänk på att när du visar ilska får du ilska tillbaka. Det kan vara oklokt att visa spontan ilska.
3. Tänk istället: OK, jag är arg, men vad är det jag egentligen behöver? Be sedan om det.
4. Sänd jag-budskap i stället för du-budskap. Till exempel: Jag blir så arg när du inte håller ditt löfte. I stället för: Du är en idiot som inte håller ditt löfte.
5. Har du svårt att beskriva din ilska – öva hemma för dig själv. Eller öva inför en vän som kan ge dig regi.
6. Avskyr du konfrontationer – lägg dig ner och blunda och visualisera hur du slår den du är arg på. Eller slå och sparka i luften.
7. Beklaga dig inför en vän eller i en terapigrupp. Ibland är det oklokt att konfrontera sin chef eller annan person du är beroende av.
TEXT: Hannes Dükler