Skrattet - viktigare än du tror

10-03-03 15:11

Under ytan är vår nya artikelserie för dig som vill veta lite mer. Vi börjar med att vara nyfikna på skrattet, det som svetsar oss samman. Men är alla garv lika goda?

Robert Aschberg kallades för en rädd liten stockholmare. Anna Book fick höra tjockisskämt. Och samtidigt som de utsatta försökte hålla anletsdragen i styr skrattade publiken glatt. Så såg det ut i komikerprogrammen, Grillat och Roast, kanske de mest uppmärksammade i förra årets ståuppkomikervåg. Konceptet var att låta ståuppare driva med kända personer. Mobbing eller lysande komik? Programmen startade en debatt som i stort sett pågått sedan antiken: vad får man egentligen skratta åt?

– Jag tror inte att skratten som kommer av skadeglädje och lyteshumor är av lika god natur som det snälla skrattet. Det säger det sunda förnuftet, menar psykologen och författaren Görel Kristina Näslund, som skrivit boken Det goda skrattet.

Nationalencyklopedin beskriver handlingen att skratta så här: »Att reflexmässigt uttrycka känsla av munterhet eller glädje genom stötvis kommande ljud i kombination med glatt ansiktsuttryck.« Men skratt föds inte bara ur humor. Det händer också att vi fnissar till på en begravning, för att lätta upp en nervös stämning eller underlätta en hotfull och obekväm situation.

– Om du skulle ta hem en ny pojkvän till din familj kanske stämningen är lite spänd. Men om du kommer på ett skämt så alla skrattar blir det genast lättare stämning. Så fort man skrattar med någon blir den personen mindre farlig, säger Görel Kristina Näslund.

Hon har framför allt skrivit om det goda skrattet, som svetsar samman människor. Att skratta ihop föder gemenskap, menar hon. Det kan man se på en buss, där passagerarna sällan har särskilt stor kontakt. Händer det något roligt är det däremot troligare att de vänder sig mot varand­ra och börjar le. Ett sådant enkelt litet leende i samförstånd räcker ofta för att vi ska må mycket bättre.

– Utan skrattet är vi förlorade. Människan har fått det som ett medel för att kunna leva tillsammans med andra människor. Rätt använt avväpnar skrattet våra motståndare och höjer vår livskvalitet, säger Görel Kristina Näslund.

Skrattet har fört samman folk i alla tider. Men det har också varit ett sätt att utesluta folk och att markera klasstillhörighet. Ryska litteraturforskaren Michail Bachtin var en av de första att uppmärksamma skrattets sociala funktion, i boken Skrattets historia som kom ut 1965. Under medeltiden skrattade alla åt samma saker, enligt Bachtin. Riddare och bönder, män och kvinnor hade samma folkliga, burleska humor: Det var skämt om dvärgar som inte nådde upp till bordet, impotenta män och sexgalna kvinnor som fick folk att garva. Men skrattkulturen förändrades under 1600- och 1700-talen med nationalstaten. De folkliga festerna byttes ut mot välordnade parader. Glappet mellan folket och eliten blev större – och åsikterna kring vilken humor som representerade god smak förändrades. Den folkliga humorn gick ut på att skratta med människor, enligt Bachtin. Nu blev humorn i stället ett sätt att uppfostra undersåtarna, som man skrattade åt.

Kyrkan använde också skrattet för att bestraffa omoral och dumhet. Det ansågs nämligen som en stor skam att bli utskrattad. En del menar att det är ett modernt fenomen att skratta med någon. Men det kan man diskutera. Lyteskomik är fortfarande socialt accepterat på många platser, enligt Mikael Kurkiala‚ kulturantropolog vid Uppsala universitet. På vissa platser är det till exempel helt socialt accepterat att skratta åt handikappade.

– I Kina var det roligaste som kunde hända att någon tappade byxorna. Och i många kulturer kan man skratta gott åt folks utseenden, och till exempel säga: »Vad tjock du är, du liknar en flodhäst!.«

Numera vet vi mer om skrattets nyttiga effekter. Men i modern tid glömmer vi ibland att skratta tillsammans. Det menar Maud Skoog Brandin som startade Sveriges första skrattklubb. Hon lär ut en särskild skrattmetod, som också fått hennes eget liv att bli mer glatt.

– Jag jobbade så fruktansvärt hårt under en period. Man hade kunnat sjukskriva mig för utbrändhet, och jag hade förlorat min förmåga att skratta. Men av en händelse såg jag något om en skrattmetod som jag tyckte såg intressant ut.

Maud Skoog Brandin åkte till Indien, det är nu tio år sedan, och där hittade hon allmänläkaren Madan Kataria. Han startade den allra första skrattklubben, eftersom han undrade varför människor inte skrattade mer när det är så nyttigt. I ett gathörn samlade han förbipasserande som berättade skämt för varandra. Deltagarna blev fler och fler för varje dag och så småningom tog skämten slut. Då uppfann Kataria metoden som i dag är spridd till över 2 500 skrattklubbar världen över.

– Basen i övningarna är att ha ögonkontakt, samtidigt som vi ler och skrattar. Det smittar, och så börjar alla le. Man behöver inte vara glad för att skratta, men av att skratta blir man glad, säger Maud Skoog Bradin, den första svenskan att lära sig metoden.

Psykologen Görel Kristina Näslund håller med om att skratt smittar.

– I hjärnan har vi spegelneuroner, särskilda nervceller, som reagerar på andra människor. Om du gäspar så gäspar jag också. Och om du sätter fingret i en dörr gör det ont i mig också, för jag vet hur ont det gör. Det är spegelneuroner, och de fungerar både när en medmänniska har ont och är glad, säger hon.

Det räcker till och med att kolla på en bild med en glad människa på för att vi ska dra på smilbanden. Alla reagerar helt enkelt på leenden. Men hur mycket vi visar av skrattet är kulturellt betingat.

– Man skrattar olika mycket i olika kulturer, åtminstone i offentliga sammanhang, säger kulturantropolog Mikael Kurkiala.

Här i Sverige är skratt väl accepterat. Men på andra ställen visar man det inte lika öppet. Lakotaindianerna i USA är till exempel en kultur som många tycker verkar stoisk och bister. Men där skrattar man i stället loss i hemmen. Enligt Mikael Kurkiala är skrattet en av de viktigaste gemenskaperna i de flesta kulturer, starkare än både politiska och etniska åsikter.

– Skrattet har en oerhörd kraft. Du är antingen med eller inte. När jag har kunnat skratta med mina indianska vänner har jag känt ett »vi« som är starkare än om man har samma uppfattningar, säger han.

Det är inte heller bara våra kulturer som avgör hur mycket vi får skratta – fortfarande spelar både samhällsklasser och genus in. Män och kvinnor tillåts till exempel skratta mer eller mindre högljutt.

– Och i vissa kulturer skrattar kvinnorna till exempel med handen för munnen, mer återhållsamt. Kvinnor som kastar huvudet bakåt och skrattar rakt ut skulle anses oerhört okvinnliga där, säger Mikael Kurkiala.

Det är inget Maud Skoog Brandin oroar sig för. Hon skrattar gärna – och allra helst tillsammans med andra. Hon tycker vi borde försöka ta oss tid till att skratta ihop mer.

– Idag sitter vi ofta och surfar framför datorn, och när vi hittar något roligt skickar vi det till kompisen i rummet bredvid. Vi möts mindre än förr, och det är i mötena vi brukar börja skratta, säger hon.

Det är också det positiva skrattet hon vill sprida. Det inkluderande.

– Jag tycker man ska rannsaka sig själv med vad man bejakar när man skrattar. Mobbing handlar till exempel om utestängande skratt, och det kan jag inte ställa mig bakom, säger hon, men avslutar med en positiv uppmaning.

– Den som ler med ett öppet ansikte får fler kontakter och vackrare ögon!