"Man måste jobba aktivt med negativa tankar om kroppen"

09-04-21 21:26

Camilla Porsman Reimhult tappade allt sitt hår i en sjukdom. I Kattis & Company diskuterade hon hur utseende formar ens självkänsla och andras uppfattning av en. Efter programmet chattade hon med tittarna. Läs hela chatten här!

Fille: träffade du din man efter att du tappat håret? hur reagerade han på det?

Camilla: Ja, fyra år efteråt ungefär. Han reagerade inte på något särskilt sätt, har aldrig tyckt att det varit konstigt.

Maria J: Hej Camilla! Jag är en 24 tjej som också har alopecia mm. och tappade mitt hår när jag var tre år. Ville bara tacka dig för att du inte blivit ett offer utan att du istället visar vad som är viktigt i livet. Tack för att du är en så stark kvinna.

Camilla: Tack för dina snälla ord. Du har verkligen levt länge utan ditt hår - jag tror det är viktigt att det får komma fram att det förekommer att man kan tappa allt hår tidigt i livet också.

Frida: du verkar så himla stark och trygg i dig själv nu. var du det redan i början? annars - tog det lång tid för dig att bygga upp styrkan?

Camilla: Oj, tack. Och nej, absolut inte. Jag hade närmast obefintlig självkänsla som barn, var retad/mobbad och utanför. Sedan anorektiker i tidiga tonåren (fast efter första håravfallet). Det var egentligen på väg ut ur ätstörningen som jag började bli mer medveten om att jag var tvungen att bygga upp såväl självförtroende på flera områden som självkänsla för att börja må bättre. Det gick steg för steg. Riktigt hur lång tid vet jag inte. Men det blev en stor förändring i mig när jag dels var tvungen att ta tag i bekräftelsebehovet som delvis drev mig att jobba så hårt, och så detta att jag tappade allt håret, det vill säga från och med 1997. Då skedde stora och viktiga förändringar inom mig. Du kan läsa lite mer (och än mer är på gång) på min engelskspråkiga blogg http://porsman.blogspot.com. En svenskspråkig kommer att ligga ute fr o m i morgon eftermiddag på adressen http://camillaporsman.blogspot.com.

Berit 68: Hej modiga Camilla Fick Alopeci ca 13-årsåldern. Delvis tappat håret när jag ammade. Har aldrig fått tillbaka fransar, ögonbryn. Har ingen behåring i övrigt. Har du tips på någon bra mottagning för permanent tatureing av eyeliner? Det här har hela livet påverkat mitt självförtroende, men har ändå försökt leva socialt normalt. Lycka till - Kram Berit

Camilla: Hej Berit! Tyvärr har jag ingen bra sådan rekommendation. Jag har delvis låtit bli att tatuera ögonbryn och eyeliner själv för att jag inte känt mig tillräckligt säker (och så för att det är dyrt). Nu bor jag dessutom i Schweiz, och här vet jag knappt vad jag skulle fråga efter (är inte så bra på schweizertyska än). Får jag tips om några bra kliniker lägger jag ut det på mina bloggar, http://camillaporsman.blogspot.com och http://porsman.blogspot.com.

Roger: Hej Camilla. Har själv alopeci. Tog det lång tid för dig att förlora allt hår?

Camilla: Jag hade en liten, liten fläck i säkert ett halvår innan jag började tappa hår mer intensivt under våren 1997 och sedan i än snabbare takt under sommaren 1997. Sedan var det veckan före min 25-årsdag i september samma år som jag klippte av de sista tåtarna och rakade av stubben som då fanns kvar. Ögonbrynen och ögonfransarna hade börjat falla av då, men de fanns kvar ett tag till. Cirka nio månader alltså, om man inte räknar tiden med den lilla, lilla fläcken innan. Efter ca ett år hade även ögonfransar och ögonbryn fallit av helt.

jacko: Hur fick du sjuk dummen ??

Camilla: Orsaken ligger i generna. Man kan säga att det är som att ha allergi eller psoriasis, det är ungefär samma saker som händer i kroppen. Tillståndet eller sjukdomen ligger latent och sedan kan den bryta ut när som helst, bara sådär.

Jon: har din uppfattning om andra fröändrats efter sjukdomen?

Camilla: Nej, det tror jag inte. Möjligen lite på så sätt att jag har lättare att sätta mig in i kroppsångest/utseendefixering. Men jag tror inte att mitt eget håravfall har varit avgörande där. Jo en sak kommer jag på: jag har insett att andra inte bryr sig så mycket om utseende som jag nog trodde innan. Att t ex hår inte alls spelar så stor roll som jag trodde tidigare.

Maria: Jag förlorade också allt mitt hår 1997 och trivs som hårlös. Jag tycker att de flesta med denna sjukdom tycker synd om dem själva, Njut istället av möjligheterna av att byta frisyr och köpa olika huvudbondeder. Vad tycker du?

Camilla: Delvis håller jag med. Det kan vara kul att prova peruker etc. (Om än dyrt!) Jag skulle inte säga att drabbade tycker synd om sig själva. Det är naturligt och helt okej att sörja en förlust av allt sitt hår, tycker jag. Däremot ska man ju helst inte fastna i det, jag tror det är viktigt att medvetet arbeta på att komma vidare - med sig själv, med livet. För livet stannar ju inte. Det är bara man själv som bromsar in medan man så att säga tar in det som hänt.

Carro: hur tror du att man göra för ändra sin uppfattning om kroppen, istället för att ändra på kroppen?

Camilla: Jag anser att man måste jobba med det medvetet. Vända negativa tankar, fokusera på det positiva, på vad kroppen kan göra, alla njutningar den erbjuder. Ta hand om sig själv så att man MÅR bra, ur ett rent hälsoperspektiv. Vägra delta i nedsättande diskussioner om kroppen ("men kolla mina lår då....", "äsch, du är ju smal som en sticka men kolla min maaaaage"). Lyssna på de komplimanger man får för att bättre lära sig se och uppskatta det andra ser. Bland annat. Det här skulle jag kunna skriva en bok om!

Elna-Maria: Hej! Är peruk inget alternativ tycker du?

Camilla: Jo, absolut. Jag tycker personligen inte att det är så bekvämt (har bara haft syntetperuker dock) och dessutom rör jag mig ganska intensivt, leker mycket med mina småpojkar etc., så det känns inte praktiskt för mig. Men det kan vara kul att prova en massa olika peruker och liksom "leka" med sitt utseende på det sättet. Jag har via peruker testat frisyrer jag aldrig hade vågat klippa mig i när jag hade allt mitt hår. Trivs man i peruk ska man absolut använda det. Det är bara det att jag inte riktigt känner att det är "jag".

malin: jag vet ingenting om din sjukdom. men hur får man den? har man den när man föds?

Camilla: Ja, alopeci ligger i generna, ungefär som allergi, psoriasis och vitiligo, som är relaterade sjukdomar eller tillstånd. Det ligger latent och kan troligen utlösas av olika faktorer, ingen vet exakt vilken eller vilka även om det finns många teorier. Man föds med anlaget till alopeci (den här formen som jag har, det finns andra håravfallstyper som orsakas av andra saker också).

unne: hej camilla! vad jobbar du med? har sett dig på topphälsas hemsida.

Camilla: Jag jobbar som frilansjournalist och författare. Skriver främst om träning, hälsa och kost, men också en del om just utseende/identitet/självkänsla. Utöver att medverka som expert i ToppHälsa är jag även med på Stadiums hemsida som coach.

perez: vad är det vanligaste du får höra av folk du inte känner?

Camilla: Om de frågar (vilket faktiskt inte är så vanligt, de flesta vågar nog inte utan antar att jag genomgår t ex cancerbehandling eller liknande) och får reda på orsaken, så säger de flesta något i stil med "men du har ju i alla fall fin huvudform" eller "du är ju i alla fall söt". Eller olika varianter på det. Många förutsätter att jag är väldigt ledsen för mitt håravfall men så är det ju inte och när de börjar inse det blir många lite förvirrade och vet inte vad de ska säga.

Sofia: Hej Camilla. Jag tycker att du är en fantastisk förebild! Jag undrar om inte media är en stor skurk i utseendefixeringen? Mina kompisar läser sina tjejtidningar hela tiden och blir jättepåverkade, även av tv. Själv tycker jag inte om mode och smink utan älskar naturlighet och tycker att det är helt galet att skära i sig själv. Fy, vad äckligt o onaturligt! Tror du att det går att ändra på den här galna utseendefixeringen?

Camilla: Jo, visst är media en skurk. Men vi är skurkar lite till mans och kvinns också. Varje gång vi deltar i en diskussion om utseende som på något vis är nedsättande ("kolla min tjocka mage", "men såg du programmet med kändisen X, vad STOR hon har blivit" och så vidare) så sprider vi utseendefixering. Jag tror definitivt det går att vända utseendefixeringen, eller åtminstone göra att det kommer fram förebilder som inte ser ut som det väldigt smala (i bokstavlig och bildlig bemärkelse). Säg att jag skulle ha tidningen "Camilla" eller ett teveprogram eller vad som helst - då skulle det vara ståhej först och snart skulle se ses som rätt normalt att inte ha hår, det är jag rätt övertygad om. Samma sak med olika storlekar och utseenden. Det förekommer ju mer sådan reklam idag också, så jag tror att medvetenheten och även en allmän längtan efter detta växer, och att det kommer att ge positiv utdelning.

therese: hej! får man några andra symptom av alopeci? gör den någon annan "skada" liksom? och går det att kolla innan om man har den?

Camilla: Utöver håravfall (delvis eller helt) så kan man få naglar som ser ut som om man pickat på dem med en liten nål eller "skedformade" naglar. Jag har haft lätt tendens till "picknaglar" då och då men det har försvunnit. Inget i kroppen tar skada. Jag tror inte att någon läkare gör tester av huruvida man har alopeci eller ej, utan man gör olika tester först om någon är drabbad (kommer med fläckvis håravfall).

Berit: Hur kände du när du insåg att du aldrig mer skulle ha hår?

Camilla: Jag var jätteledsen. Kände mig hjälplös. Tyckte nog synd om mig själv en del också, samtidigt som jag skämdes över den tanken. Alopeci skadar ju inget i kroppen, jag är inte sjuk och så vidare. Men nog sörjde jag håret även om jag var medveten om att det egentligen inte var något farligt jag drabbats av. Jag hade förstås tusen frågor, varianter på temat "hur ska det bli nu?" och fick arbeta mig igenom dem efter hand.

Ylva: du är en jättebra förbild tycker jag, även för dom som inte är sjuka!

Camilla: Tack, vad glad jag blir! Jag hoppas verkligen att jag lyckas föra fram ett sunt och bra budskap om utseende, identitet och självkänsla. Det slösas bort alldeles för mycket tid och energi, ja stora delar av LIV, på oro och ångest som har med utseende och kropp att göra och det är så sorgligt! Jag tror det är jätteviktigt att prata om sådana här frågor, så att vi förhoppningsvis alla kan släppa taget om utseendefixering och trivas bättre med oss själva.

Camilla: Tack alla ni som var med och chattade ikväll, det var jätteroligt. Nu ska jag stoppa om mina småpojkar - god natt!/Camilla