I dag kom några av höstens manus till redaktionen. Där finns två författare som jag ser fram emot riktigt mycket: Maria Sveland och Johannes Anyuru. Anyuru romandebuterar dessutom. Han ska förresten sommarprata, den 16 augusti. Så här beskriver han sitt program:
»Mitt sommarprogram kommer att handla om: åren, om att gå hem på natten med armen om polaren och säga att man är brorsor för alltid, fast man vet att man kommer dra från stan nästa höst, och om tiden som blåser och blåser åt samma håll alltid, om antimateriavärldar, om brev som man skickar som pappersflygplan dalande ner genom tiden, om dikter som försöker besegra döden och störtar som fåglar.«
Det påminner nästan lite om hans debutbok, som var en verklig upplevelse för mig. Jag förälskade mig genast i hans djärva och egensinniga bildspråk. Då gjorde jag också en intervju, som jag tänkte citera lite från nu. Så här lydde början av (den rätt långa) texten:
Ur artikeln:
Johannes Anyuru steg in i litteratursverige med rejäla anspråk. Han ler själv åt det, ett lyckligt och öppet leende. För med debuten Det är bara gudarna som är nya krävde han sin plats i en lång lyriktradition, och lyckades få en nästan enig kritikerkår på fall.
- Det är det fina med den boken, att den är så barnslig. Att den har känslan av att hela världen är min, myser han.
Men det var inte bara den starka berättarlusten som imponerade med debutboken, utan också det konsekventa och personliga bildspråket. Johannes Anyuru använde sig av Illiaden som ramberättelse och klangbotten för att berätta om människor i miljonprogrammen. Avståndet i tiden, de olika språken, allt smälter han samman och besjunger på sitt eget vis vreden som brann ”i min nigger Akilles”. Det är den klassiska lyrikens ton med modernismens bildspråk och inslag från hip hopen.
- Nuförtiden pratar man ofta om att metaforen är död och kultursidorna hade nästan kommit överens om att man inte kan skriva i den modernistiska traditionen. Men jag upplevde att alla blev nästan barnsligt lyckliga över anspråken och bilderna, och att någon vågade lita på språket.
Debutboken gjorde att Johannes Anyuru förutom superlativen har fått en samling mindre roliga epitet att dras med. Han har kallats för ”förortens krigare”, och när han hör tidningscitatet ”förorten är hans rike” skakar han på huvudet och klappar i händerna.
- Det är jättetöntigt. Hisingen är ett skitområde, men det är inte förorten, det ligger två stationer ifrån. Då står det såklart i SVD ”han bor två stationer från förorten”. Men egentligen vill jag inte gnälla över att bli stereotypiserad, för det är också en klichée.
Johannes Anyuru har vuxit upp bland annat i Borås, Växjö och Hisingen. Hans pappa kommer från Uganda, men Johannes är född i Sverige.
- Jag har växt upp i invandrartäta områden, där det blivit någon slags enklaver. Och jag tänkte att ingen har skrivit om oss i svensk poesi, så det ville jag göra.