Det var Anna Jörgensdotter som fick Fackföreningens Ivar Lo-pris i år, för sin Bergets döttrar. I motiveringen står att hon »skildrat unga och utsatta kvinnors sökande efter identitet, inre styrka och en plats i världen«. Jag längtar verkligen efter att läsa den boken.
Minns ännu mitt första möte med de kvinnliga proletärförfattarna: Jag läste Moa Martinsons Mor gifter sig som liten och fascinerades redan då.


Under litteraturlektionerna på universitetet ökade förresten mitt intresse för Martinsons författarskap, när Ebba Witt-Brattström lät oss läsa hennes bok Moa Martinson. Skrift och drift i 30-talet. Där gör hon upp med bilden av Moa som någon omedveten hemmafru som skriver lite på måfå. I stället visar hon att Moa Martinson var en nydanande modernist bland trettiotalets autodidakter. Hon förde in kvinnokroppens förtigna erfarenheter under en tid då de unga manliga primitivisterna beskrev kvinnor som enbart sexobjekt. Fortfarande angeläget.


Men. Det ska jag inte fördjupa mig i nu. Istället vill jag tipsa om en annan bok som är väl värd Ivar Lo-priset. Annica Wennströms Svart Kvark. Handlingen börjar i 1930-talets Holmsund, där vi följer de två kvinnorna Mildred och Josefa, och männen Sandor och Nikanor. Kortfattat: Josefa är en revolutionär som vägrar göra sig till för att passa in. I ett samhälle där kvinnor stämplas som luder eller »tokut« om de avviker ses det inte med blida ögon. En dag försvinner också Josefa. De flesta tror att hon mördats av Nikanor, men gåtan får inget svar.
Andra delen utspelar sig under 1980-talet, men romanen kretsar fortfarande kring frågan vad som egentligen hände Josefa. Den åldrade Mildred försöker inte längre vara till lags som i unga år. Men problematiken kvarstår: Hur ska kvinnor förhålla sig till ett manssamhälle som kräver att de ska vara »behändiga«. Hur flyr man sin klass och sitt köns så tvingande underordning?
Svart Kvark är långt ifrån programmatisk, även om den ger en inträngande bild av svensk arbetar- och kvinnohistoria. Mycket beror det på det magiska språket, som bevarar dessa egensinniga människors integritet. Det kryper nära men behåller också det undanglidande. En vacker roman som skriver in sig i en viktig tradition.