Vi har lämning på tidningen den här veckan, så nu är det svårt att hinna blogga. Men en lustig grej. Var i Italien i helgen. Och av en italiensk vän fick jag boken Mangia, prega ama – eller som den heter på originalspråk: Eat, pray, love. På svenska heter den istället Lyckan, kärleken och meningen med livet.
Det är den andra vännen som tyckt att bästsäljaren av Elizabeth Gilbert passar mig, min kära kompis Irini var den första.


Boken handlar som ni kanske vet om en ung kvinna på drygt 30 som har villa och man, men inte är lycklig. Istället gör hon slut och drar iväg på en långresa. Till Italien beger hon sig eftersom hon älskar hur italienskan låter. Och det tyckte min italienska vän lät som jag. Och ja – jag älskar italienska. Irini tänkte nog också på Italien, men kanske mer på det där med att bryta upp och resa iväg för att hitta sig själv. Passar bra som läsning för mig det med. Dessutom är jag så ressugen nu!


Boken är visserligen rätt fånig på sina ställen. Men man blir glad av att läsa den. Den är lättsam och levnadsglad. Den sporrar ens reslust
Nu får jag testa hur den låter på italienska också... Allra helst skulle jag läsa den på ett café i Italien...

Det är kvinnornas dag idag. Därför blir det så klart bra feministböcker för hela slanten. För kvinnor – och naturligtvis också för män. Här kommer några av mina favoriter.

Facklitteratur

- Under det rosa täcket
Nutidsklassiker av Nina Björk. Hon går i Simone de Beauvoirs fotspår, och visar hur kvinnlighet skapas kulturellt.

- Fittstim
Svensk kaxig antologi där kvinnor skriver om feminism i vardagen. Känd för Karolina Ramqvists bidrag, där hon publicerade ett privat brev av Ulf Lundell.

- Backlash
Just när vi trodde att jämställdheten kommit någon vart kom bakslaget. Susan Faludi visar i område efter område hur feminismen trycks tillbaka när den vinner lite mark. Skrämmande läsning.

- Med uppenbar känsla för stil
Stephan Mendel-Enk gjorde stor succé med sitt reportage om manlighet. Med all rätt. Han gör vad Nina Björk gjorde för kvinnorna: plockar isär hur män uppfostras till män – inte föds till dem.

Skönlitteratur

- Mor gifter sig
Om en flicka vars mamma sliter och försöker ge sin dotter ett gott liv, trots fattigdomen. Styvfadern är en nersupen man som inte tar något ansvar. Under 30-talet, då många manliga författare främst skildrade unga mäns frihetslängtan och ansvarslösa sexualitet skildrade Moa Martinson kvinnors verklighet.

- Bitterfittan
Ett feministiskt uppvaknande i nutid. Även i vårt jämställda samhälle skiljer sig villkoren för kvinnor och män i föräldraskapet. Maria Sveland skriver argt, engagerat och träffsäkert.

- Alberte-trilogin
Cora Sandel skildrar gripande en ung kvinnas längtan efter frihet, och försök att göra sig fri från föräldrar och män. Det är hennes egen väg till konsten.

- Kärlek i Europa
Birgitta Stenbergs underbara roman om en ung kvinna som bryter mot alla tabun, beger sig ut i Europa och lever ett sexuellt vidlyftigt liv. Den tar både upp den sexuella dubbelmoralen som drabbar kvinnor, och deras utsatthet. Hur kvinnor måste förhålla sig till underkastelse och utnyttjande. Välskriven, modig och originell.

Klassiker:
- Egalias döttrar
En roman där allt är bakvänt: Kvinnorna tänker bara på jobb medan männen mest oroar sig för barnen. Just den här tekniken är ett effektivt sätt att visa på hur stora skillnader det är på villkoren mellan män och kvinnor.

- Kvinnorummet
En av de riktiga klassikerna om ett feministiskt uppvaknande.

Redaktionen tipsar om serier:
- Zelda av Lina Neidenstam
- 100 % fett av Liv Strömquist


Fler bra böcker:
- Genustrubbel av Judith Butler
- Sexualpolitiken av Kate Millett
- Pennskaftet av Elin Wägner
- Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
- Det går an av Carl Jonas Love Almqvist
- Att läsa Lolita i Teheran av Azar Nafisi
och måååånga fler!

Jag ska till Italien ikväll! Och givetvis packar jag med lite läsning. Det blir manuset Easter Parade, av Richard Yates. Som jag har sett fram emot fler böcker av honom! Jag älskar hans Revolutionary Road. Har ni bara sett filmen rekommenderar jag er verkligen att ändå läsa boken.


Det har ju förresten varit Mad men-feber ett tag. Men jag har ändå hört många som inte riktigt förstår poängen med den serien. Då brukar jag tipsa om läsning av Revolutionary Road. Enligt mig är det samma kritik av ett samhälle där människor stelnar i redan stöpta formar. En tom jakt på materiell standard som förstör människors drömmar. Det visar också hur döda relationerna blir när män och kvinnor förväntas vara som karikatyrer av sina kön.


Jag återkommer med hur Easter Parade är...

Jag skriver om pappor nu. En artikel som kommer i nästa nummer av tidningen. Och idag när jag surfar runt ser jag att den ständige sekreteraren Peter Englund skrivit om pappaledighet, på sin blogg.


"Jag ligger i den blå bäddsoffan med benen dinglande utanför ena karmen, lägger ned min bok och tittar in i väggen. Mobiltelefonen är avslagen. Klockan tickar.


I det stilla vacuum som uppstått runt mig står det plötsligt klart vilket oerhört tempo som härskar i mitt liv, ett tempo som sedan en tjugo år stelnat till en oreflekterad vana.
Varför? Varför detta kringjagande? Vad är det jag har glömt?"
/Peter Englund


Det där känner jag igen mig i. Och jag är rädd att läsningen ska bli så: Att man bara jagar vidare till nästa bok utan att landa i det man just läst. Man måste också hinna uppleva. Hinna ta in och låta något beröra. Det är inte alltid lätt i bloggtempot. Men jag vill försöka fokusera på det, så det inte handlar om att sälja in böcker likt vilken vara som helst. För det är det inte.

Min kära mamma bloggar om böcker som får dig att gråta, här. Jag gråter extremt lätt, men hade faktiskt lite svårt att komma på några böcker på rak arm. Fast efter en stunds fundering måste jag säga Borta med vinden, Godnatt mr Tom och Anne på Grönkulla, när jag var liten. På senare tid har tårarna strömmat bland annat till Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter och Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. Men den senare grät jag också mycket till för att den påminde mig om en personlig förlust.


Kommer ni på några fler självklara?


Böcker om anhöriga som går bort kan vara bland det mest tårframkallande jag vet. Kanske kommer därför Pia Ingströms Inte utan min mamma vara sorglig, den landade just på mitt skrivbord. I nummer 2 av Kattis & Co skriver jag förresten mer om mammaböcker, bland annat om Yvonne Hirdmans intressanta och välresearchade Den röda grevinnan.

I år firar Borås Tidnings Debutantpris tioårsjubileum. Därför ger de också ut Boken De nio från Borås, som presenterar de tidigare pristagarna, bland annat Lotta Lotass, Jonas Hassen Khemiri, Daniel Sjölin och Ida Börjel. Stefan Eklund menar att man kan se tillbaka på de tio åren och urskilja en författargeneration som står för ett mer vilt berättande. Debutantpriset togs också nyligen som exempel när sju författare publicerade ett manifest på DN Debatt, där de efterlyste ett mer traditionellt berättande.
Enligt Stefan Eklund börjar också det trygga och genretrogna komma tillbaka.


Samma gamla debatt mellan förnyare och mer traditionella berättare återkommer med jämna intervaller. I dessa debatter låter det ofta som att man måste välja, att det är antingen eller. Personligen tycker jag det underbara med litteratur är att det finns så många möjligheter, att man anpassar språket efter det man har att berätta. Ibland krävs helt enkelt nya former. Modernismens genombrott är en av mina favoritepoker i litteraturen. Det betyder inte att jag ogillar ett mer traditionellt berättande.


Hur som helst. I år går priset till Johan Kling, för hans Människor helt utan betydelse. Kul, i nästa nummer är han med och svarar på en fråga på boksidorna. Grattis Johan!

Bokrean är i full gång, och jag har fått en förfrågan om att välja ut tre reaböcker ur den lista jag gjorde. Då blir det dessa tre:


* Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
En av mina absoluta Carol Oates-favoriter. En gripande skildring av familjen Schwarts som flyr från Nazityskland till USA där de med stor möda försöker anpassa sig till det nya landet. Framförallt berörs jag av Rebeccas öde. Hon lämnar sin splittrade familj och hamnar istället i klorna på en äldre, våldsam man. Med tiden finner hon ändå sin plats i det amerikanska samhället, men därmed tappar hon också en bit av sin identitet. Rotlösheten gör henne tom, och sent i livet försöker hon hitta tillbaka till det förflutna hon flydde.


* Bitterfittan av Maria Sveland
Den här boken har blivit en nutidsklassiker. Hur ska vi kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar att leva jämställt med den vi älskar, frågar sig Maria Sveland. Inte förrän hon fick barn insåg hon hur moderskapet förpliktigar så mycket mer än faderskapet. Det här är en arg uppgörelse, ett ilsket försök att exponera det som döljs i påståendet att Sverige är världens mest jämställda land.


* Nattfåk av Johan Theorin
Den kallas för deckare, men är lika mycket en spökroman, eller en relationsberättelse. Det fina med Theorins böcker är det intresse han skapar för sina karaktärer. Ingen känns som ett alibi för en trist polishistoria. Stämningen byggs upp med suggestiva miljöbeskrivningar från Öland och en tät väv av historier från det förflutna.

Hela min realista hittar ni nedan, eller här.

Jag är inte jättebra på ny engelsk litteratur. Kanske för att jag oftare sneglar mot Frankrike och Italien. Men idag har jag fått lästips av en kollega här på OTW. Anders säger att The Gargoyle av Andrew Davidson är en underbar läsupplevelse. Så den måste jag kolla in! Han tipsar också om Let the great world spin, som handlar om Philippe Petit, mannen som lindansade mellan World Trade-tornen på 70-talet. Kul med tips!


Annars läser jag nu just på italienska, en bok som ingår i min italienska kvällskurs på universitetet. Jag har alltid dragit mig lite för Primo Levis Se questo è un uomo, (Är detta en människa?), eftersom den verkar så fruktansvärd. Boken handlar som ni kanske vet om Primo Levis tid i Auschwitz.
Länge nämndes han mest i samband med annan vittneslitteratur, men nu har hans berättarförmåga upptäckts på nytt i Italien.
Och jag är glad för att jag tvingades läsa den här boken.
Visserligen är boken tung. Men den är också bland det verkligaste jag läst om koncentrationslägrena. Där finns inga spekulativa inslag. Primo Levi synliggör vardagens små svårigheter i lägrena. Att gå på toaletten utan att åka på att tömma den överfulla kisshinken, att sova tätt intill någon man inte känner, och att kunna dela upp sin lilla ranson med bröd så den räcker så långt som möjligt. Sådana funderingar fyller hans dagar. Livet reduceras till de mest basala kraven, eftersom all energi krävs för att lyckas överleva. Men i utmattningen och sorgen ställer sig Primo Levi också frågan vad som egentligen är ett mänskligt liv. Det är en fråga som blir allmängiltig. Till vilket pris vill vi fortsätta överleva. Och vad fick människor i det nazistiska samhället att anpassa sig till den grad att de tappade sin empati, sin förmåga att tänka själva och att likgiltigt se människor bli behandlade som djur?
Det här är en djupt rörande bok som jag rekommenderar alla att läsa. Också er som inte orkar fler skildringar om förintelsen.

Snart är det ju bokrea. Här är några av de titlar jag tipsar om, efter en snabb titt. Har läst många av dem, andra är jag nyfiken på. Inte för att jag har plats för fler böcker hemma. Men ja, ni vet ju...

Dödgrävarens dotter Joyce Carol Oates (Fantastisk)
Bitterfittan Maria Sveland (Bra nutidsklassiker)
Nattfåk Johan Theorin (Riktigt välskriven deckare)
Kom och hälsa på mig om tusen år Bodil Malmsten
De från norr kommande leoparderna Bodil Malmsten
Öken Jean-Marie Gustave Le Clezio (Fint franskt. Nobelpristagaren)
Hypnotisören Lars Kepler (Omtalad)
Sin ensamma kropp Elsie Johansson
Anna Karenina Tolstoj (Älskar ryska klassiker)
Hon älskade Helena Henschen (Otroligt välskriven)
Främlingen på Wildfell Hall Anne Brönte
4xEdelfeldt av Inger Edelfeldt (Hennes novellsamlingar)
Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti (En av Italiens stora)
Snäckors sorl – ett urval noveller av Karin Boye
Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson (Klassiker!)
Kärlekens arkitekt Emilio Calderón (Nyfiken...)
Brorsan är mätt av Mirja Unge (Gillar Unges Motsols, eget språk)

Förra numret frågade jag Bengt Ohlsson vilken som är den mest underskattade bok han vet. Jag fick ett så inspirerat svar, och grämde mig över att behöva korta i det. Men här kommer hela! Jag älskar när folk tipsar med en sådan passion.


Bengt Ohlsson:
»En av mina favoritförfattare – faktiskt den enda som jag har mer än en hyllmeter av – heter Ed McBain. Han var ganska illa sedd när jag växte upp. Inte nog med att han skrev deckare. Man tyckte sig dessutom veta att han skrev en undermålig sorts deckare. Detta grundade man dels på killens namn – Ed McBain lät som en dussinförfattare, en spökskrivare, en själlös maskin – dels på Leif Zetterlings omslag, som förstärkte intrycket av massproduktion, Bill & Ben, Nick Carter och allt vad de hette, billighetsskribenterna.
Ed McBain var en pseudonym. Han hette egentligen Evan Hunter. Han la rälsen till den moderna deckaren.
Han skriver skjortan av dem allihop. James Ellroy, Elmore Leonard, Dennis Lehane. Hans böcker är inte plufsiga eller kokett virriga. Inte finsjuka eller tillgjorda. Hans iakttagelser är knivskarpa och humoristiska. Dialogen ordknapp och hisnande. Man läste som i feber. När jag stod i bokhandeln och såg att det kommit en ny McBain brast jag ofta ut i ett spontant litet glädjetjut. Folk stirrade. Det gjorde ingenting. Jag hade tre lyckliga dagar framför mig.
Ed McBain dog 2005.«