Jag kan knappt tro det, men idag går jag på semester. (Första på fyra eller om det är fem år.) Redan ikväll åker jag ut i skärgården. I väskan ligger det viktigaste: mat – och böcker. Och hur mycket jag än tycker om att vara bokredaktör ska det bli skönt att få läsa lite friare. När man måste hinna med de nyaste böckerna är det nämligen så mycket annat som inte hinns med.

* Hakawati. Sagoberättaren av Rabih Alameddines. Jag älskar sagor och det här verkar vara en magisk samling traditionella berättelser.

* The selected poetry and prose of Andrea Zanzotto

En bok jag fick av min morbror som jag längtat efter att läsa. Det underbaraste är att det är en tvåspråkig utgåva, engelsk och italiensk. All översättning av poesi blir egentligen tolkningar, och jag kan varmt rekommendera att läsa dikten på flera olika språk och jämföra. Det ger både större språkförståelse och olika upplevelser.

* Boktjuven av Markus Zusak

Hyllad bok som jag fortfarande inte hunnit läsa!

* Himmel och helvete av isländske Jón Kalman Stefánsson. En bok jag också velat läsa hela våren, i översättning av min morbror John Swedenmark.

Och ett par afrikanska böcker inför höstens bokmässetema:

Burma Boy av Biyi Bandele

Sjöjungfruns andra fot av Mia Couto

Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou

För mer sommartips kolla nummer 9 där jag bland annat tipsar om nya pocketböcker! (Och intervjuar Maria Sveland)

Trevlig sommar allihop!

Vi ses och hörs i augusti:)

Semestern närmar sig med stormsteg för mig. Och det känns ju bra, eftersom det var ett par år sedan. Ett säkert sommartecken är som ni vet P1:s sommarpratare, som drar igång nu på lördag. Precis som vanligt är det flera författare som ska prata. Jag kommer att lägga mig på vår nya veranda i skärgården, och lyssna till de här:

Aris Fioretos, 16 juli

Författaren till Den sista greken kommer bland annat att prata om bångstyriga identiteter, nationalsånger och "jästarbetare". Det blir jag nyfiken på!

Karin Johannisson, 26 juli

Kunniga Karin Johannisson har som ni kanske vet skrivit Melankoliska rum (som jag lottat ut här). Hon ska också prata om hur tiden förändrar vårt känslospråk, och det lär bli en spännande resa.

Pija Lindenbaum, 29 juli

En hyllad bilderboksskapare som nog kommer bidra med en hel del tänkvärda funderingar kring barndomen.

Birgitta Stenberg, 4 augusti

Om kärleken och patriarkatets sammanbrott ska Birgitta Stenberg prata. Hon är en begåvad författare, och modig debattör som går sin egen väg - och som vågar bryta mot konventioner kring kärleken. Kan bli hur bra som helst.

Björn af Kleen, 9 augusti

En roadmovie genom dalarna, det är det exotiska ämnet som Björn af Kleen valt. Efter hans välskrivna bok Jorden de ärvde väntar jag mig både intressanta och skarpsinta iakttagelser.

Monika Fagerholm, 14 augusti

Skrivandet, fantasins kraft och favoritförfattaren William Faulkner, det är vad Monika Fagerholm ska prata om. Och om resan till den hon är idag – något jag är nyfiken på!

Johannes Anyuru, 16 augusti

Jag har redan tipsat om Anyuru, här nedanför. En riktigt begåvad poet med en empatisk blick på världen. Jag har sett honom läsa sin poesi live, något som tillförde ännu en dimension till hans dikter. Så jag hoppas att han kommer recitera något under sitt sommarprat.

Niklas Rådström, 22 augusti

Meningen med livet är det nätta lilla ämnet Niklas Rådström ska prata om. Och det vill jag gärna höra mer om.

 

I dag kom några av höstens manus till redaktionen. Där finns två författare som jag ser fram emot riktigt mycket: Maria Sveland och Johannes Anyuru. Anyuru romandebuterar dessutom. Han ska förresten sommarprata, den 16 augusti. Så här beskriver han sitt program:

»Mitt sommarprogram kommer att handla om: åren, om att gå hem på natten med armen om polaren och säga att man är brorsor för alltid, fast man vet att man kommer dra från stan nästa höst, och om tiden som blåser och blåser åt samma håll alltid, om antimateriavärldar, om brev som man skickar som pappersflygplan dalande ner genom tiden, om dikter som försöker besegra döden och störtar som fåglar.«

Det påminner nästan lite om hans debutbok, som var en verklig upplevelse för mig. Jag förälskade mig genast i hans djärva och egensinniga bildspråk. Då gjorde jag också en intervju, som jag tänkte citera lite från nu. Så här lydde början av (den rätt långa) texten:

Ur artikeln:

Johannes Anyuru steg in i litteratursverige med rejäla anspråk. Han ler själv åt det, ett lyckligt och öppet leende. För med debuten Det är bara gudarna som är nya krävde han sin plats i en lång lyriktradition, och lyckades få en nästan enig kritikerkår på fall.
- Det är det fina med den boken, att den är så barnslig. Att den har känslan av att hela världen är min, myser han.

Men det var inte bara den starka berättarlusten som imponerade med debutboken, utan också det konsekventa och personliga bildspråket. Johannes Anyuru använde sig av Illiaden som ramberättelse och klangbotten för att berätta om människor i miljonprogrammen. Avståndet i tiden, de olika språken, allt smälter han samman och besjunger på sitt eget vis vreden som brann ”i min nigger Akilles”. Det är den klassiska lyrikens ton med modernismens bildspråk och inslag från hip hopen.
- Nuförtiden pratar man ofta om att metaforen är död och kultursidorna hade nästan kommit överens om att man inte kan skriva i den modernistiska traditionen. Men jag upplevde att alla blev nästan barnsligt lyckliga över anspråken och bilderna, och att någon vågade lita på språket.

Debutboken gjorde att Johannes Anyuru förutom superlativen har fått en samling mindre roliga epitet att dras med. Han har kallats för ”förortens krigare”, och när han hör tidningscitatet ”förorten är hans rike” skakar han på huvudet och klappar i händerna.
- Det är jättetöntigt. Hisingen är ett skitområde, men det är inte förorten, det ligger två stationer ifrån. Då står det såklart i SVD ”han bor två stationer från förorten”. Men egentligen vill jag inte gnälla över att bli stereotypiserad, för det är också en klichée.
Johannes Anyuru har vuxit upp bland annat i Borås, Växjö och Hisingen. Hans pappa kommer från Uganda, men Johannes är född i Sverige.
- Jag har växt upp i invandrartäta områden, där det blivit någon slags enklaver. Och jag tänkte att ingen har skrivit om oss i svensk poesi, så det ville jag göra.

Sju finalister har valts ut till Iris ljudbokspris. Det är inte en dum idé att ligga i soffan och lyssna på en ljudbok. Minns ni känslan av när någon läste för er som liten? Det gör jag, hur man lade sig bekvämt och vilade i mamma eller pappas röst. Eller mormor. Ingen annan kommer någonsin att kunna läsa Barnen från Bullerbyn lika bra som min lilla mormor.


Men någon gång upphörde sagoberättandet och det gemensamma läsandet. Jag tror jag ska återinföra boklyssnande i vår lilla stuga i skärgården i sommar.


Här är de nominerade:

* Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman

* Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

* I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv av Herta Müller

* Just kids av Patti Smith

* Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda

* Medinas Juvel av Sherry Jones

* Sånt man bara säger av Helena von Zweigbergk

Den röda grevinnan är underbar. Jonas Jonassons bok är jag jättenyfiken på, den har fått mycket beröm. Sånt man bara säger började jag på i våras, men fastnade inte riktigt. Jag gör nog ett nytt försök i sommar.
Många bra ljudbokstips i alla fall...

En nyutgåva av Jane Austens Emma kom med posten idag. Jag tänkte på henne bara häromdagen, när jag såg den charmiga filmen Jane Austen Book Club. Då fick jag också lust att läsa ett helt författarskap på raken på det sättet. Jag vet att många lägger upp sin sommarläsning så: de väljer ut någon att läsa allt av. Tror aldrig jag har valt böcker på det sättet. Och det är ju lite synd. Vilket författarskap skulle ni välja att fördjupa er helt och hållet i? Joyce Carol Oates eller Marguerite Duras kanske? Eller någon jag inte läst så jättemycket av. Paul Auster? Amos Oz? Herta Müller? Hm..


Älskar för övrigt Jane Austen. Kan läsa och se hennes filmer gång på gång. Tror det blir omläsning av Emma i sommar.

Det är ju kanske allra främst i tidningen jag skriver om böcker. Och nu är det nya numret här! Den här gången blir det bland annat: Chimamanda Ngozi Adichie, Per Hagman, John Ajvide Lindqvist och Muriel Barbery... Plus några till.

Idag är det Bokbytardagen, det missar ni väl inte! Det är ett bra sätt att sprida läsupplevelserna på. Undrar om de flesta tar med en favoritbok eller snarare något som bara ligger i hyllan och skräpar. Jag som är en riktig bokhamster har ju svårt att skiljas från mina favoriter. Deckare brukar jag däremot inte spara särskilt ofta. De mister ofta sin poäng när man läst ut dem. Men andra kan ju ha glädje av dem. Fast finast vore ju att ge bort läsning som verkligen betytt något för en...


Några bokbytare samlas mellan 18.00 och 21.00 på terrassen framför Stadsbiblioteket ikväll, där blir det livemusik, stand-up och bokprat. Tyvärr kan jag inte gå! Jag har min italienskalektion ikväll och läser Andrea Camilieri, ni vet han som skrivit om Montalbano. Texten är på sicilianska, så det är inte helt lätt...
Titta på var bokbytarplatserna finns här!


Men jag lägger ut en bok idag istället. Det är en annan bokrörelse jag älskar, att man ger en bok till en främling, Bookcrossing. Man bara lämnar den på ett café, en parkbänk eller på tunnelbanan, och sedan får slumpen göra sitt. Sådana oegennyttiga handlingar är helt oemotståndliga, tycker jag.
Kolla in själva här.

Jag är egentligen ingen deckarslukare. Men nu är det spänningsromaner som gäller för mig ett tag framöver. I nästa nummer tänker jag mig nämligen att ni vill veta vilka deckare som passar för hängmattan i sommar. Så jag försöker hitta några bra...


Det känns förresten som att många svenska författare provar på genren. Nu är det Johanna Nilssons tur, ni vet hon som bland annat skrivit Jag är leopardpojkens dotter. Förra veckan avslöjades att det är hon som ligger bakom pseudonymen Amanda Lind, och debutboken Francys evangelium. Den handlar i korthet om Francy, en maffiaboss som försöker få sitt kriminella liv att gå ihop med mammarollen. Början är lite trevande tycker jag allt... Men jag ska ge den en chans.


En lustig detalj förresten: pseudonymen Amanda Lind är inte ensam i deckarvärlden. Emma Vall har ju redan uppfunnit huvudpersonen Amanda Rönn, också en Amanda + ett träd!

Ser att Aris Fioretos ska samtala med tyska Sybille Lewitscharoff på Goethe-institutet den 25 maj. Det fick mig att komma ihåg det svar han gav i första numret av årets Kattis & Co. Jag frågade honom vilken läsupplevelse som har betytt mest för honom i år. Svaret gjorde i alla fall mig nyfiken:

»Sybille Lewitscharoffs Apolostoff. Bakom det förpliktigande namnet står en gynekolog som invandrat till Tyskland men tagit livet av sig, 43 år gammal. Nu måste de båda döttrarna återbörda pappan till hemlandet. En familjeroman korsad med en roadmovie. Sorglig och kvicktänkt. Och hjärtslitande komisk. Som skriven för ett andragenerationens barn som jag...«

Nu har jag slumpmässigt korat fem vinnare som får Karin Johannissons Melankoliska rum. Det rätta svaret var att Charles Baudelaire är författaren bakom Le spleen de Paris.
Grattis alla vinnare, boken är på väg!

VINNARE:
* Åsa Glöckner, Sundbyberg
* Birgitta Ekstrand, Växjö
* Ulf Kvarforth, Forsvik
* Charlotta Backman, Obbola
* Karin Rahm, Tyresö