Åt pasta med skaldjur till lunch och fick tyvärr små otäcka bläckfiskar med dess många armar i en salig röra. Jag är ledsen att behöva verka kräsen men det kan inte vara meningen att man ska äta dessa väsen. Ändå gör folk det. Om och om igen som om det vore det mest naturliga i världen. Bläckfiskar och sniglar. Det måste vara ett missförstånd.

Men i övrigt är dagen är glädjens dag. Halvdag på jobbet och majbrasa som väntar. Det klirrar i kassar och prasslas med blomsterbuketter. Den svenska våren måste väl ändå vara nåt att skryta lite med!

Trevlig helg och upp till kamp!

Hoppade till av skräck i morse när någon plötsligt började tala med mig på tunnelbanan (MYCKET ovanligt om personen i fråga inte är överserverad). Det visade sig vara en varm och snäll man som ville berätta att han läst i min tidning igår som frugan prenumererade på. Själv var han nyss hitflyttad, jobbade på badhus i Husby och älskade Stockholm "för att det finns så mycket att titta på". Ett helt vanligt litet möte med en vänlig man kan man tycka. Men något som helt klart gjorde min dag lite bättre.

Och igår såg jag en annan man med ett hjärta av guld, med en lika underbar kvinnlig kollega, i Kvartersdoktorn på SVT. Och det slår mig att det håller på att bli en bristvara. Den vanliga snällheten. Tid över. Ett alldeles lugnt samtal. En hand att hålla. Det alldeles självklart mänskliga är utrotningshotat.

Jag har lock för örat och även om närstående tjongade in en ENORM spruta för att spola ut det onda i morse så hjälpte det inte. Och nu känns det som att jag när som helst kan få in japansk radio eller nån annan intressant frekvens i örat. Kan det hänga ihop med smällen jag fick i backen? Eller har jag fått in vulkanpartiklar i hörselgången?

Frågorna hopar sig.

Tillbaka från skidresa på vilken jag slog huvudet i backen så rejält att jag befarar att jag fått en ny personlighet. Jag inväntar med spänning nya idéer och att jag plötsligt förstår mig på trädgårdsodling. Och mycket annat intressant såklart.

Jag har även dragit på mig en rejäl förkylning samt en ganska missklädsam solbränna avbruten där hjälmen och skidolle tog vid.

Men ändå. Fjäll-lugn i kroppen och med en i det närmaste manisk energi - mot nya okända mål.

Det måste väl finnas något annat litet som kan tänkas vara mer spännande att skriva om än en golfspelare som ligger runt. Och alla förfasar sig och skakar på sina oskyldiga huvuden. Johan Croneman skriver om det i Dagens Nyheter och citerar Jesus: "Den som är utan skuld ska kasta första stenen".

Om han ändå åtminstone sysslade med en intressant sport!

Hopplöst.

Stan kryllar av förvirrade påskbarn och stressade föräldrar. Inget att hitta på som det verkar. Själv har jag en vecka kvar till min ledighet. Hur jag nu i hela fridens namn ska komma i mina pjäxor med dessa mina hopplösa fötter. Det blir väl att stanna hemma i stugan och sura och tycka synd om mig själv och äta och bli riktigt tjock.

Så får det bli.

Har en ihärdig huvudvärk som inte vill ge med sig och jag tror förstås genast att det beror på att jag inte använder mig av snäcka när jag pratar i telefon. Försökte döva dödsskräcken på lunchen genom att köpa en massa påskägg till alla jag känner och fick ännu mer huvudvärk såklart.

Igår påminde en vän mig om duscharna vi hade i skolan. Man fick sätta på sig en hätta som liknade en rymdhjälm för att inte blöta ner håret för att sedan gå igenom en tunnel och duschas med först hett och i slutet iskallt vatten. Jag kände mig mycket mycket gammal när barnen storögt lyssnade på detta.

Jag var på Singing in the rain i lördags. Och även om barnen verkade tycka att det mest spännande var att vi satt bakom Kristian Luuk och Carina Berg, så var det en fröjdefull tillställning med en nära på overkligt energisk Maria Lundkvist, med sitt oefterhärmliga kroppsspråk. Om jag fick ett liv till skulle jag satsa det helt och hållet på att vara komiker.

Det finns knappt något (utom avancerat biståndsarbete) som jag gör mig mer avundsjuk än de som lyckas få horder av människor att skratta. Tycker själv att jag är ganska bra på att härma dialekter. Men vad ska man den lilla talangen till... dessutom tycker ingen att det är roligt att bli härmad så.

Hur som helst var musikalen skojsig och när det kommer ösergn från taket blir i alla fall jag glad.

Och är på väg till omslagsfotografering. Skulle göra allt för att byta bort det just nu. Kanske finns det nån look-alike där ute som kan byta plats med mig?

Jag skulle vilja dra ut kontakten ur huvudet och ligga alldeles prick stilla i fyra dygn. Bara under en filt. Behövs inget mer. Bara en liten paus från blurr och surr.

Nu gör vi helg!

Håll hårt i dig och de dina.

Jag har just accepterat en vänförfrågan från en gammal klasskompis som jag var så kär i en gång i tiden att jag knappt kunde uthärda det. Jag minns en övernattning med min bästa kompis (som även hon opassande nog var dödligt förälskad i honom) då vi låg i hennes källare och gick igenom egenskaper som han hade begåvats med med hjälp av hela alfabetet. A som i alltid gullig, B som i Bäst C som i...

Han spelade handboll så fort han kom åt. Och jag minns hur jag tänkte att jag skulle åka med honom i hela världen, nöta bänkar och klappa i händerna. Helt utan vision om ett eget liv och tämligen självutplånande. Men det gjorde inget. Bara jag fick vara med HONOM.

Och nu dyker han upp bara sådär på Facebook som stadgad familjefar. Vuxen. Och jag tackar ja och vinkar i cyberspace till någon som en gång invaderade alla mina tankar. Och som jag väntade på skulle ringa och fråga chans så många timmar av mitt liv. Ett hej från förr. Så lätt nu.

Och så omöjligt då.