Jag såg premiären av Dating in the dark igår. Unga kärlekstörstande som träffas i kompakt mörker, tar på varandra pratar och lär känna varandras "insidor" som det så fint heter.
Kastades tillbaka till mellanstadiet och till partyleken som vi kallade för mörka rummet. En lek som gav alla osäkra hormonstinna tonåringar en chans att åtminstone få känna lite utanpå. Om än i mörker. Eller kanske just på grund av mörkret. Där en vacker röst som annars gömts bakom ett förtvivlat finnigt ansikte äntligen fick komma till sin rätt och mjuka former fick röra sig mot varandra utan att bli störda av en råttfärgad frisyr eller en för stor näsa. En frihet i blindo. En frizon.
Men så småningom ska det där ljuset tändas igen och alla kastas in i sina invanda gamla skitroller där någon är ful, en annan tjock och en tredje snyggast på skolan. Å fan. Det är ju sådär du ser ut på riktigt. Usch!
Minns också skoldiscona där man plötsligt blev uppbjuden till tonerna av Phil Colins av snyggaste killen i handbollslaget. "Snälla Gode Gud gör så att ingen tänder ljuset låt den här dansen vara för evigt". Poff! Tandställning alldeles för lång och med Gustav Vasafrisyr-mäh! Vafan! Ser du ut så??
En av killarna igår verkade få sin livs bästa kyss i mörkret. Sedd kanske för första gången i sitt liv. Han såg så lycklig ut. Och ännu lyckligare när han fick se sin nya käresta i ljuset. Men kärestan blev mindre glad. Kanske rent av arg och framför allt djupt besviken. Han såg inte alls ut som hon önskade. Och så smet hon ut bakvägen. En dröm i kras.
Det är förunderligt att det finns människor som frivilligt vill utsätta sig för sådan plåga.
Att man kan komma på tanken att få sitt hjärta krossat på bästa sändningstid.
Själv dansar jag numera helst med lampan tänd.